Ett fackförbund som vittrar sönder
Journalistförbundet är i kris, men jag tror inte att särskilt många journalister bryr sig. Vilket får ses som ett tydligt tecken på hur djup krisen är.
Skäms på er, nästan allihop!
Journalistförbundets ordförande är besviken över att en överväldigande majoritet av medlemmarna röstskolkade i valet till kongressen.
En förklaring till de låga röstsiffrorna är att ”informationen var dålig” eller att tekniken var i vägen, men det låter inte troligt när det handlar om en yrkesgrupp som både är van att söka information och att använda nätet. Det är ”ynkligt, sorgligt och urdåligt”, säger Agneta Lindblom Hulthén och påminner om att i en demokratisk organisation har medlemmarna minsann skyldigheter också. Man kan få dåligt samvete för mindre. Bjuden på demokratisk söndagsmiddag och så har man totalt glömt bort det. Klart att det väcker besvikelse hos den som suttit och väntat vid bordet där potatisen har kallnat och det är skinn på såsen. Titta här så fint vi hade dukat upp, det var för ER skull OCH DET HÄR ÄR TACKEN.
bryt
Det låter inte som ett förhållande att bygga vidare på, båda parter är missnöjda med varandra. Medlemmarna är oengagerade och vänder ryggen åt förbundet som svarar med att surt snörpa på munnen. Det bästa vore om förbundet kunde välja nya medlemmar, i stället för att ta sig an det besvärliga uppdraget att ”arbeta aktivt med att locka medlemmar” som ledningen talar om. Jag tycker att fackföreningar ska hålla sig borta från den överetablerade lock&pockbranschen. Där är man i dåligt sällskap. ”Locka folk” det är sånt som ett köpcenter på dekis eller ett bostadsområde med skamfilat rykte sysslar med, i desperata försök att rädda livhanken.
bryt
Journalistförbundets gamla medlemmar får annonsera efter ett nytt förbund som bättre stämmer överens med förväntningarna. Sökes: Kravlöst förhållande utan fördyrande mellanhänder. Mina intressen är presskort och försäkringar.
En av kongressens mest intressanta motioner föreslår ett rådslag och en diskussion om Journalistförbundets framtid och existensberättigande. Fast ”jag bekymrar mig inte över vad framtiden har i sitt sköte, jag har nog med mitt eget”, för att citera Ulla Skoog. Ens journalistiska yrkesfunderingar behöver ju inte vara av facklig natur.
Man undrar vad man själv ska få för existensberättigande på arbetsmarknaden, hur den nu kommer att se ut. Jag tänker mig att dagliga papperstidningar blir gratisblad. På tidningssidorna upplåter man redaktionellt utrymme till andra tidningar (som Ny Teknik, Vagabond och Amelia har plats i Metro och Stockholm City). Gratistidningen får kvalificerat material till nästan ingen kostnad. Den mindre tidningen syns med sin logga, det blir som att få in en gratisannons. Dagstidningen förvandlas på samma sätt som varuhusen; NK och PUB upplåter butiksyta till Filippa K och Marco Polo. En gratistidning kan rymma både Riksdag&Departement och Vovve. Men troligen inte så många journalister.
bryt
När journalister ska organisera sig verkar allt vara så s-v-å-r-t. Först problem med att få medlemmar (avgifterna är höga för att medlemmarna inte är tillräckligt många och så vidare i en ond cirkel), sedan är det inte lätt att få dem att rösta på kongressombud. För att inte tala om hur knepigt det är att hitta folk som vill ställa upp som ombud.
Det är ledsamt när ett fackförbund vittrar sönder. Journalistförbundet är i kris, men jag tror inte att särskilt många journalister bryr sig. Vilket får ses som ett tydligt tecken på hur djup krisen är.
