Ett frö till förändring i Kirgizistan
"Ni lierar er med folkets fiender."Rösten var vänlig men budskapet iskallt. S är journalist och chefredaktör för en av Kirgizistans mycket få självständiga tidningar. Eller var. Tidningen kommer just nu inte ut. Den bar sig inte ekonomiskt och tvingades därför till ett uppehåll, oklart hur långvarigt.
Domen föll när vi, två svenska journalister, just avslutat våra seminarier för statliga radions journalister – och chefer – på temat medier, demokrati och genus.
Vi hade avhandlat basala saker som etik, plikten att berätta sanningen så långt den är oss känd, vikten av att inte vara maktens megafoner, betydelsen av att inte diskriminera så som vi så ofta gör, vare sig vi verkar i den rika världen eller i den fattiga. Det är bara att läsa de stadgar som Internationella journalistfederationen enades kring redan 1954 för att inse att de flesta av oss ofta kommer till korta.
Att projektet – som genomförts med stöd av Sida -och UNDP – haft fokus på just genus är ingen slump utan beror på att kön går som en röd tråd också genom journalistiken. Alltså måste det tas i beaktande vare sig ämnet är brudrov, rattfylleri, migranters situation eller läget för pensionärer (som just här består av 70 procent kvinnor eftersom männen dör så tidigt).
Detta hade vi avhandlat i teori men mest i praktik. Inte minst övat i verkligheten med mikrofon och bandspelare, Ingenting var enkelt för deltagarna som fostrats i en patriarkal kultur. Men de flesta blev ändå rätt stolta när de efter mödosamma försök fick till inslag som tog avstamp i människors vardag och avhandlade genusproblem som just mäns korta medellivslängd.
Att cheferna, som vi haft separata seminarier med, fattade vitsen med könsgranskning och dessutom lovade att bums börja mäta andel män och kvinnor bland de intervjuade kändes också som en seger.
Men så var vi alltså folkets fiender. S resonemang var glasklart. Den statliga radion styrs av regeringen. Den är ett redskap för makten och alla som arbetar där är, vare sig de själva begriper eller inte, maktens lakejer. Det vi gjort var ägnat åt att förvilla. När journalisterna lärt sig arbeta mer professionellt framstod de som mer trovärdiga än förr då de smattrande bulletinerna om presidenten var komiskt lätta att identifiera som propaganda.
Naturligtvis hade han rätt. I Kirgizistan är pressfrihet något som finns på papper men inte så mycket i verkligheten. Landet ligger på plats 125 av de 175 som Reportrar utan gränser mäter.
Men kanske hade han också fel.
Dilemmat att försöka förändra inifrån eller ställa sig utanför gäller ju inte bara Kirgizistan. S ställde sig utanför och nådde färre. Men hans händer var rena.
Vi valde den andra vägen. Tänkte att kunskap förändrar. Att det går att vidga den bur som makten spikat upp runt en. Att metoden att ge röst åt dem som berörs ändå rymmer en potential för förändring. Att den som en gång sett inte kan bli blind igen.
Till vår ohöljda förvåning visade sig radions toppchefer, de som man verkligen kan tro går i maktens ledband, intresserade av fortsatt hjälp. Nu med att konkret "styra upp nyheterna". Det slutade med att en av oss, Andreas Hedfors, hoppade in som tillfällig chefredaktör för kirgisiska P1. Och även om han varje dag tvingas sända meningslösheter om presidenten har det också lett till helt andra nyheter än vanligt.
Vi har kanske inte förändrat världen, eller ens statsradion. Men vi har nog ändå sått ett frö.
