Ett ord ur tiden

Men frågan är: vad ska vi säga istället?

När sista raden i ett stycke ”spiller” över till nästa spalt eller sida ser det fult ut, och det har behövts ett ord för att beskriva fenomenet.

”Orphan” heter det på engelska. Men på de tryckerier, som förr i världen nästan helt befolkades av män, kom man inte att kalla de överspillda raderna för föräldralösingar.

Annons

Någon tyckte det var roligare att säga ”horunge”. Och så blev termen etablerad.

Första dokumenterade användningen är från 1823. Så var säkert jargongen i tryckerivärlden då.

Men det märkliga är att termen kunnat överleva ända in i tjugohundratalet.

Först på senare år har det höjts röster om att den är förlegad och stötande.

Och nu kommer alltså beslutet.

Ordet ska bort.

Och ersättas med något annat.

För två år sedan startade organisationen Svenska Tecknare en omröstning där allmänheten fick komma med förslag på mer neutrala ersättningsord.

Vann gjorde ordet ”sladdis” med 823 röster. Förslagsställaren motiverade det med att det förknippas med barn, är gulligare än horunge och syftar på något som ”sladdat iväg”.

Tvåa kom ”busunge”. Andra kreativa förslag var ”snorunge”, ”fulrad” och ”rymling”.

Men den statliga myndigheten Språkrådet har i detta fall struntat i folkets röst. Man har satt ner foten och bestämt sig.

Rådet tycker att ord som ”sladdis”, ”gökunge” och ”blindtarm” visserligen är roliga, men svåra att förstå för den oinvigde. Och nu har rekommendationen kommit.

”Ensamrad”, ska det heta.

Motiveringen är att termen är funktionell och lätt att förstå.

Jag noterar att mitt stavningsprogram ännu inte uppdaterat sig. Horunge går bra. Men ensamrad är rödmarkerat.

Nu är det inte alltid så att folket – och medierna – gör som myndigheterna bestämmer. Ord etablerar sig i språket utifrån om de används. Det lär vara så att de på tidskriften Bang säger ”busunge”. Vi får se om det sprider sig.

Själv lägger jag min röst på det vackraste ordet i förslagslistan: ”ordsmula”.