Ett par svarta händer
Ett par svarta händer vållade mig nyligen huvudbry. Som tur var lyckades Leif GW Persson räta ut mina frågetecken.
Det handlar om dubbelmordet i Ljungsbro natten till den 2 november. En 15-årig pojke och en kvinna som försökte komma till hans hjälp slogs ihjäl av en man, som strax därefter greps av polis.
Naturligtvis kom denna tragedi att dominera nyhetsflödet i hela landet under några dagar. Inte minst kvällstidningarna ägnade stort utrymme åt det inträffade. Om den misstänkte mördaren fick vi snabbt veta ett stort antal detaljer. Han är 33 år, har tidigare dömts för våldsbrott och narkotika, han tränade kampsport och hade nyligen flyttat från Skåne för att börja ett nytt liv.
Han hade inget jobb och i Expressen berättar en anonym granne att mannen vid flera tillfällen erbjudit honom att köpa droger.
På Expressens förstasida den 3 november publicerades en bild över bostadsområdet. Infälld i den finns en bild av den misstänkte mannen iförd blå overall med streck i orange. Hans huvud är pixlat, men bilden är beskuren så att hans händer syns. Bilden av honom är placerad så att händerna finns precis mitt på förstasidan, i läsarnas fokus.
Av bilden på händerna förstår man att mannen är svart.
I paragraf 10 i de pressetiska reglerna står det att man inte ska framhäva berörda personers etniska ursprung om det saknar betydelse i sammanhanget.
I texten gör tidningen inte det. Man berättar mycket detaljrikt om mannen – men inte om hans ursprung. Det enda som skvallrar om det är hans svarta händer mitt på förstasidan.
Aftonbladet hade tillgång till samma bild med overall. Den publicerades vid flera tillfällen de följande dagarna. Även Aftonbladet hade pixlat mannens huvud, men man hade också beskurit bilden så att hans händer inte syntes.
Några dagar senare skriver Expressen att ”Han kom till Sverige som tioåring då hans familj flydde från sitt hemland”. Inga närmare detaljer om hans ursprung.
Expressens publicering har gnagt i mig. Formellt sett gjorde tidningen inget fel. Mannens ansikte är pixlat och man vältrade sig inte i hans etnicitet. Bara dessa svarta händer.
Var det nödvändigt att berätta mannens hudfärg för oss? Hade allmänheten rätt att få veta att den misstänkte är svart? Eller bidrog tidningen till att stärka fördomarna om människor med annan hudfärg?
En vecka senare behandlades dubbelmordet i SVTs program Veckans brott. När Leif GW Persson analyserade brottet gav han sig också på att beskriva den misstänkte mannens bakgrund. Han berättade från vilket land han flytt och beskrev bakgrunden som svår – som en möjlig delförklaring till att mannen hamnat snett i livet. Han sa naturligtvis inget om mannens hudfärg.
Det var befriande att höra honom. Genom att foga in mannens bakgrund i analysen av brottet gav han den misstänktes ursprung och historia betydelse i sammanhanget. Det vill säga: han försökte uppfylla det krav som pressetiken ställer.
Etiken säger inte att det är fel att berätta om etnicitet. Men man bör ha ett gott skäl.
