Ett rumpnyp för källkritiken
Den så kallade ”rumpnypsdomen” i Norrköpings tingsrätt torde intressera de etnologer och medieforskare som studerar modern ryktesspridning. Den visar hur lätt förenkling och tillspetsning i flera led kan växa till en storm i sociala medier.
– Klicksuccé! Vi behöver texter som delas av många på webben. Krönikor med åsikter som får det att storma på Twitter.
När papperstidningarna tappar prenumeranter är detta vad vi journalister oftare får höra från våra chefer. En av dem som visat vägen är GTs chefredaktör Frida Boisen.
Hennes krönikor är fräna, personliga och kategoriska. Lätta att gilla för dem som håller med om att kvinnor inte ska kränkas eller förtryckas. Det vill säga alla vettiga människor.
Men ibland går det fort i tyckarvärlden. Särskilt när man kastar sig ut i den tummelplats för ryktesspridning och missförstånd som heter Twitter. Det lärde jag mig när jag kommenterade nyheten att Eskilstuna-Kurirens chefredaktör blivit misshandlad på krogen. Tidningen hade granskat Hells Angels och jag drog paralleller till mördade journalister i USA. Jag fick ångra att jag var så snabb. Bråket var slumpartat och hade troligen ingen koppling till Hells Angels.
Någon större spridning fick det inte. Värre var det med rumpnypsdomen. Allt börjar med att en artikel i Norrköpings Tidningar om ett rörigt misshandelsmål fiskas upp av Aftonbladet.
”Gav örfil efter rumpgrepp – dömdes” blir rubriken i Aftonbladet som i ingressen berättar att en kvinna döms för misshandel sedan hon örfilat en man som tagit på hennes rumpa.
Läser man hela texten framgår att rubriken är hårdvinklad. Mannen fick dokumenterade skador. De två var i konflikt sedan tidigare. Ord står mot ord och det är oklart om han verkligen tagit något rumpgrepp.
Men inget av detta nämns när GTs chefredaktör Frida Boisen i sin krönika hävdar att domen gjort det fritt fram för män att nypa kvinnor i rumpan.
När Boisen twittrar en puff för sin text har greppet dessutom flyttats till en annan kroppsdel:
KRÖNIKA: Sjuk dom som dömer kvinna för misshandel när hon gav en man en örfil efter att han tafsade på hennes bröst.
Texten blir helgens mest delade och väcker 40 000 reaktioner på Facebook.
Historien går sedan varvet tillbaka. Till Aftonbladet, där rättskolumnisten Oisín Cantwell beställer domen och ser att den knappast gör det fritt fram för män att tafsa på kvinnor.
I ett nafs vänds kritiken mot Boisen, som håller sig undan när Medierna i P1 vill ställa frågor.
Vad finns att lära av historien? Kanske att källkritik är en bra grej. För visst gör det ont när ens story spricker, och det blir etablerat att man skapat lynchstämning utifrån felaktiga uppgifter.
Förhoppningsvis visar den också vikten av besinning i ett hysteriskt tyckarklimat.
