Ett yttrande-frihetsproblem
Sedan rondellhundsprovokatören Lars Vilks av förutsägbara skäl upphöjts till yttrandefrihetens hjälte kan det finnas anledning att säga något om ett i mina ögon större yttrandefrihetsproblem som kräver större hjältemod.
Låt mig dessförinnan ha sagt att jag inte förtänker Lars Vilks rätten att producera rondellhundar försedda med profetens Muhammeds ansikte, jag tycker bara inte att de innebär ett slag för yttrandefriheten. Snarast tvärtom. Den som använder sig av yttrandefrihetens formella regler för att undergräva dess informella förutsättningar stärker inte yttrandefriheten utan försvagar den.
Till yttrandefrihetens informella förutsättningar hör att vi inte alltid säger vadsomhelst till vemsomhelst, att vi huvudsakligen yttrar oss i syfte att bli förstådda (också när syftet är att såra och smäda) inte i syfte att bli missförstådda, att den som har en stor megafon bör vara varsam mot den som inte har någon megafon alls.
Den som hävdar att yttrandefriheten är självreglerande har nog inte betänkt hur många informella överenskommelser som krävs för att självregleringen ska fungera.
Yttrandefriheten har kort sagt sina regler, skrivna som oskrivna, och Lars Vilks har i min bok brutit mot den oskrivna regeln att inte kollektivt förödmjuka och såra människor som i stort sett saknar röst i offentligheten.
Med detta sagt är mordhotet mot Lars Vilks självfallet ett hot mot yttrandefriheten och försvaret av Vilks rätt att producera rondellhundar med Muhammedansikten ett försvar för allas vår rätt att producera de mest provocerande yttranden utan att behöva vara rädda för hot eller repressalier.
Ett mindre uppmärksammat problem för yttrandefriheten är annars att de journalistiska medier som samfällt har upphöjt Lars Vilks till yttrandefrihetens hjälte samtidigt är på väg att upphöja rädslan och tystnaden till journalistikens arbetsvillkor.
Jag inser att det är starka ord, förhoppningsvis provocerande, men är det något som journalister inte vågar yttra sig om i dag så är det villkoren för sitt eget arbete.
Vad vet i dag offentligheten om vad som försiggår bakom redaktionskulisserna på exempelvis Dagens Nyheter eller Aftonbladet?
Om effekterna för yttrandefriheten av avskedade medarbetare och nedskurna budgetar.
Om effekterna av den växande symbiosen mellan journalistik och kommers.
Om effekterna av att allt fler journalister saknar säkerheten av en fast anställning och därmed råg i ryggen att tacka nej till förödmjukande uppdrag.
Om effekterna av den räddhågade tystnaden i yttrandefrihetens historiska bastioner.
Det paradoxala är kort sagt att det kanske långsiktigt största hotet mot yttrandefriheten, den kommersiella korruptionen av journalistikens medier och därmed försvagningen av journalistikens självständighet och auktoritet, är det hot som journalister minst av allt vågar yttra sig offentligt om.
Det är i och för sig inget nytt att allt mer av opinionsbildningen i samhället bedrivs i form av intressefinansierad information, PR och reklam, men det är likväl anmärkningsvärt hur snabbt och snällt journalister har anpassat sig till rollen som tempoarbetande kolportörer av till nyheter förklädda påtryckningar.
Kanske anser de inte att de har något alternativ.
Att om inte de gör det förödmjukande jobbet så kommer någon annan att göra det i stället.
Att om de yttrar sig offentligt om saken så kanske de inte har något jobb kvar.
Se där ett yttrandefrihetsproblem som väntar på sina hjältar.
