Export går före mänskliga rättigheter
Nu har det snart gått ett år sedan två svenska journalister släpptes ur ett ruggigt fängelse i Etiopien. Det är lite som om det som hände Martin & Johan aldrig har hänt.
Svenska ministrar var nyligen i Addis Abeba för att bättra på Sveriges export till Afrika. Gott så. Men tror ni att ministrarna och regeringens representanter ställde några frågor om skenavrättningarna Johan & Martin utsattes för? Eller besökte Kalityfängelset där Johan & Martin satt? Svaret vet vi.
Vår finansminister Anders Borg passade istället på att avlägga ett besök på den etiopiska råvarubörsen. Inga frågor om utvecklingen för mänskliga rättigheter eller yttrandefriheten. Jaha, så var det inget mer med det. Sverige är en av världens mest välfungerande demokratier men någon större försvarare av vårt eget samhällssystem är vi inte. Inte när det kan få konsekvenser för vår ekonomi. Vi är snarare en nation som tar det säkra före det osäkra och vi vill verkligen inte skapa dålig stämning i världssamfundet.
När det vankas exportmöjligheter verkar Sveriges regering vilja glömma allt vad misär och brott mot mänskligheten heter. Då låtsas våra statsmän som att det är fred på jorden och alla krig var slut. Det är en svensk tradition som denna regering har ärvt av den tidigare. Det kallas tyst diplomati har vi fått lära oss.
Ibland får jag intrycket av att man helst vill glömma och gömma journalistskrået också. Så länge vi inte agerar som om vi tillhörde regeringens kommunikationsavdelning. En sak är dock säker – det fria ordet har ingen stark försvarare i den svenska regeringen om det står exportavtal på spel.
Och i dessa kristider ger just detta mig ont i magen: att krigsreportern ska förpassas till periferin, eller försvinna.
Som många andra har jag alltid beundrat krigskorrespondenterna – journalisterna som vågar resa till de mest drabbade platserna. Kanske har det att göra med att jag är flyktingbarn. Som sådant vet jag vad det gör med en människa att se ondska på nära håll: det slår sönder något i ens innersta. Ändå åker alla dessa modiga krigskorrar dit, där inga andra vill sätta sin fot för att se och rapportera.
Vi andra kan sitta tryggt i soffan hemma i det välordnade Sverige och se inslagen om den senaste attacken i Syrien. Eller läsa om den senaste våldtäktsrapporten från Kongo. Sedan suckar vi uppgivet. De värsta ohyggligheterna har kommit att bli en del av mediebruset, som vi tar in precis så mycket av som vi orkar, innan vi lägger barnen eller korkar upp fredagsvinet.
Men så har vi krigskorrarna. De tycks vara ett eget släkte; en familj som inte måste dansa runt midsommarstången eller dumglo på teven.
De är journalistikens hjältar som riskerar allt för att vi ska få veta vad som händer i alla dessa ohyggliga krig som pågår.
Hur mycket fattigare hade inte svenska tidningar varit utan Johanne Hildebrandt, Therese Christiansson, Paul Hansen, Magnus Wennman, Samir Abu Eid? Hur okunniga hade vi inte varit om vad som händer på Afrikas horn om inte Johan Persson och Martin Schibbye rest till Ogaden?
Martin & Johan, ja. När kommer en svensk journalist åka till Ogaden nästa gång utan att vara inbäddade – och övervakade – av oljebolag och regimen? Det lär tyvärr dröja.
Men kanske framför allt, hur länge kommer de stora svenska redaktionerna betala för krigsreportagen?
Krig är ju ingen utdöende företeelse. Låt oss för guds skull hoppas att krigsreportern överlever de stora nedskärningarna som i dag sker på många håll. Om de inte gör det har vi ett verkligt demokratiproblem.
