Fångad av en betalvägg

Med denna berättelse vill jag säga till Sydsvenskan och andra som nu bygger betalväggar och raggar digitala prenumeranter: Journalistik är en förtroendebransch. Bondfångeri är inte lösningen.

En kväll sitter jag med datorn i knät hemma i soffan och ser en intressant länk till Sydsvenskan. Den går till en nyskriven text av Kalle Lind om Carl Bildt. Jag klickar. Via en annons för ett kasinoföretag registrerat på Malta, kommer jag till en inledning som tar avstamp i en bisarr intervju från 1990 när Bildt var ny som partiledare. Fortsättningen verkar kul och intressant. Men bokstäverna blir allt suddigare och försvinner till slut bakom en stor skylt som meddelar att jag för ”endast 1 krona” kan få del av resten.

Det går på ett kick att skriva in mobilnumret i en ruta, ta emot en fyrsiffrig kod och få texten upplåst.

Annons

Men fram kommer inte den historiska resumé jag väntat mig från Kalle Lind. Utan bara en kort fortsättning på den inledande anekdoten, totalt tolv meningar till. Inte mer.

Så kan det vara. Och sånt får man leva med.

Men kort därpå kommer det ett mejl från Sydsvenskan om att jag nu är digital prenumerant. En krona kostar det först, därefter 99 kronor i månaden.

Jag går tillbaka till rutan där jag fyllde i mobilnumret och koden. När jag scrollar ner hittar jag en tunn grå text där det står att jag ”godkänner prenumerationsvillkoren hos HD-Sydsvenskan och samtycker till behandling av mina personuppgifter inom Bonnierkoncernen”. Vad detta innebär förklaras inte, om man inte klickar vidare.

Jag förstår att jag nu blivit med en prenumeration jag inte vill ha. Och att jag gett Bonnier rätt att sälja mina personuppgifter, som telefonnummer och e-postadress, vidare till andra företag som vill skicka reklam till mig.

Men en väsentlig information saknas helt.

Jag letar i mejlet från Sydsvenskan, i informationen från Klarna och på tidningens hemsida. Ingenstans berättas hur jag kan avsluta min digitala prenumeration. Kundtjänst-sidan har en avdelning för vanliga frågor och svar. Men av någon anledning fattas just frågan: hur avslutar jag min prenumeration? Så jag mejlar kundtjänst och frågar. Inget svar. Några dagar senare mejlar jag på nytt. Inget svar. Efter att ha kontaktat chefredaktören personligen och sänt ett tredje mejl till kundtjänst, en vecka efter det första, svarar Sydsvenskan att de nu tagit bort mig.

I Facebook-flödet ser jag flera som kokar av ilska över andra som har liknande lösningar. De känner sig lurade och misstänker att tidningarna medvetet gör det krångligt att säga upp sin prenumeration.

Så sent som för några månader sedan var det omöjligt att avsluta sin digitala prenumeration på Dagens Nyheter via nätet. Man var tvungen att ringa kundtjänst eller posta ett pappersbrev. Efter kritik ändrade sig DN. Men hos Svenska Dagbladet är det fortfarande så att man måste ringa.

Folk berättar också i FB-trådarna om tidningar som sålt deras personuppgifter vidare till oseriösa telefonförsäljare. Så jag frågar Sydsvenskans kundtjänst särskilt om det. Ja, det räcker inte att jag säger upp min prenumeration. Sydsvenskan kan ändå sälja mina personuppgifter vidare. Vill jag hindra dem från att göra det, måste jag skriva särskilt och begära just detta.

Kanske är tiden mogen att börja ta betalt för bra digital journalistik. Spotify och Netflix har banat vägen för nya vanor och digitala prenumerationer.

Men tidningarna som nu bygger betalväggar kommer aldrig att lyckas om de skrämmer bort prenumeranterna genom att få dem att känna sig lurade.

De måste:

• Göra det lika enkelt för kunden att avsluta som att påbörja sin digitala prenumeration.
• Berätta tydligt hur kundens personuppgifter används.
• Ge en möjlighet att säga nej till att uppgifterna säljs vidare.

I mitt fall betalade jag tredubbelt för att få läsa tolv meningar jag hade kunnat vara utan. Som annonsläsare, som prenumerant och som dataunderlag för andras marknadsföring.

Vägen till en ny digital tidningsekonomi är att skapa innehåll läsarna är beredda att betala för. Inte att lura in folk bakom betalväggarna och sedan inte släppa ut dem. I det ena fallet kommer de att rekommendera tjänsten till sina vänner. I det andra kommer de att varna för den. Det bör säga sig självt vad som är mest hållbart på sikt.

Fotnot: Eftersom välkomstbrevet från Sydsvenskan var undertecknat av chefredaktören Pia Rehnquist så mejlade jag även till henne. Hon var i Mora för att åka Stafettvasan och svarade sent på kvällen från en sovsal att jag borde ha förstått att jag tecknat en prenumeration och att Kalle Linds texter inte brukar vara längre än 2 500 tecken. Men hon ska gå igenom detta noggrant med sina medarbetare när hon kommer hem. ”Lurad ska man inte känna sig”, svarar Rehnquist.

Fotnot 2. Vi har flyttat Pia Rehnquists svar och Björn Hägers svar på hennes inlägg till Debattavdelningen. Läs här.