Får man påstå vad som helst i en krönika?
Samtidigt bemötande” är en pressetisk term som ofta används, men som kan vara svårtolkad. När har den som är kritiserad rätt till samtidigt bemötande och när räcker det med en kommentar dagen efter?
Lite praxis finns:
Den som angrips som person i en nyhetstext har alltid rätt till bemötande. Om man utpekas som bedragare, lögnare eller mobbare har man rätt att ge sin syn på saken samtidigt som anklagelsen utslungas.
Lite svårare blir det när det är en persons yrkesutövning som kritiseras. Här får man bedöma från fall till fall.
Om ett kommunalråd beskylls för att underskatta betydelsen av naturvärden när ett nytt bostadsområde planeras, så kan hon eller han svara på det en annan dag. Men om kommunalrådet beskylls för att agera i någon form av egenintresse när hen driver på bygget av bostadsområdet är samtidigt bemötande på sin plats.
Särskilt svårt är det att hantera opinionsmaterial. När kräver en ledarartikel samtidigt bemötande? Och får man påstå vad som helst om en person i en krönika?
Den här frågan ledde till en av de intressantaste diskussionerna när jag träffade mina nordiska kolleger för konferens här i Stockholm för någon vecka sedan. Trots att våra system påminner om varandra, visade detta sig vara en fråga där vi skiljer oss åt.
Representanterna för Danmark och Finland var överens om att taket är mycket högt i krönikor och att det ska till allvarliga övergrepp för att en tidning ska kritiseras. Norrmännen hade en annan åsikt:
”En krönika ska behandlas på samma sätt som en nyhetstext. Ett påstående som ger rätt till samtidigt bemötande i en nyhetstext gör det även i en krönika”, sa Kjell Nyhuus, organisationssekreterare för PFU, den norska motsvarigheten till Pressens opinionsnämnd.
Som exempel tog han en krönika i Stavanger Aftenblad där en person anklagade en annan för att vara hotfull. Då den utpekade inte fått svara direkt fälldes tidningen.
Men hur skulle ett sådant bemötande se ut? Man kan knappast tvinga in det i själva kröniketexten, eller hur?
”Det är upp till redaktören att lösa. Det kan till exempel ske genom att den utpekade intervjuas och får svara i en nyhetstext intill krönikan.”
De svenska etiska reglerna talar bara om samtidigt bemötande när det gäller kritik i ”faktaredovisande material”, i första hand nyhetstexter. Krönikor berörs inte i reglerna och även om de då och då anmäls till PO och så småningom fälls av PON, är skälet inte bristen på samtidigt bemötande, utan vad krönikören faktiskt påstått.
Personligen föredrar jag den svenska modellen. Det ska vara stor frihet för en krönikör och därför är krav på samtidigt bemötande knappast rimligt för den här genren.
Men om en krönikör går över anständighetens gräns, ska naturligtvis utgivaren kunna fällas i PON.
