Fejkprofilerna sprider sig
Visa lite bröst på bilden så får du många vänner, sa Josephine Freje när hon föreläste på årets Grävseminarium om hur man skapar fejkade profiler på Facebook. Fejkmetoden tycks nu även ha spritt sig till världen av offentligt anställda kommunikatörer.
Freje har ett tjugotal fejkprofiler för att diskret röra sig på nätet bland nazister, pedofiler och sjuksköterskor.
Och inför en grävkurs jag skulle leda på Fojo i Kalmar gjorde jag ett litet experiment. Jag blev en ung kvinnlig frilansjournalist, utan identifierbar bild, utan några synliga bröst och utan särskilt detaljerade personuppgifter. Jag testade att skicka vänförfrågningar till kända namn inom Mediesverige. Och förbluffades över hur många som tackade ja direkt. Framförallt män i min ålder. På några dagar hade hon över hundra namnkunniga vänner. Och sedan har det fortsatt. Mest förvånande är att det börjat rasat in vänförfrågningar, inte minst sedan hon bytt till en lite mer kinky profilbild. Då mest från män. När hon bytte till en gullig katt ökade andelen kvinnor.
Bara en av de hundratals journalistkolleger hon bad att bli vän med, frågade vem hon var och om de någon gång träffats.
Och nu smyger hon omkring med sitt vanliga för- och efternamn bland svensk medieelit, utan att egentligen veta vad hon ska använda sin nyvunna vänkrets till. Mer än att konstatera att många gillar att få en ung frilansande kvinna som vän, utan att någonsin ha träffat henne. Kanske säger det också något om hur okritiska många journalister själva är när de öppnar sin sociala vägg för nya bekantskaper.
Researchern My Vingren kom sedan till kursen och undervisade oss i hur man utvecklar sitt wallraffande på nätet, hur man skaffar ogooglingsbara profilbilder och trovärdiga namn. Alla skaffade en binge nya identiteter och såg vännerna välla in. Men jag fick bakläxa. Ett Johansson-efternamn är för uppenbart. Låt henne heta Lindqvist i stället, sa My. Välj ett namn som det finns typ 10-15 personer av i staden.
Och nu noterar jag att metoden inte bara används av wallraffande journalister. I Umeå har journalister och privatspanare på sidan Umeå, meme-huvudstad 2008, börjat intressera sig för vem Facebook-profilen Johan Eriksson är.
Johan Eriksson startade sin profil för två månader sedan och har bara några få vänner. Ingen av dem säger sig veta vem han är när Sveriges Televisions lokala nyhetsredaktion frågar. Johan Eriksson utmärker sig främst genom att intressera för en sak på Facebook, att posta kommentarer till stöd för region Västerbottens kommunikationschef Thomas Hartman.
Av konversationerna får man en känsla av att de känner varandra.
”Keep up the good work”, skriver Johan Eriksson på Hartmans fb-vägg.
”Tack Johan. Det var fint. Jag uppskattar det verkligen”, svarar Hartman.
Misstankarna är rätt tydliga om vem som gömmer sig bakom trollkontot.
– Jag har ingen kommentar, svarar Hartman besvärat när SVT Västerbotten frågar om det är han.
Ungefär samtidigt försvinner Johan Eriksson från Facebook. Och i intervjuer dagen därpå ändrar sig Hartman och säger att han inte har med det fejkade kontot att göra. Hartman får frågan varför han inte dementerade direkt.
– Jag ville se vart det tog vägen, säger han.
Journalisterna och nätspanarna i Umeå verkar inte riktigt köpa förklaringen. Spåren pekar rätt tydligt i en riktning. Johan Erikssons profilbild är hämtad från en bildbyrå. Exakt samma bild finns på en webbsida kopplad till Hartman och hustrun, före detta SSU-ordföranden Anna Sjödin.
Det är underhållande att följa nystandet i diskussionstrådarna om den mystiske Johan Eriksson och hans ”vän” Thomas Hartman. Oavsett vem det är som skapat kontot så kan man i alla fall konstatera en sak: hen har inte gått Josephine Frejes eller My Vingrens kurs om hur man skapar ett trovärdigt fejkkonto på nätet.
BJÖRN HÄGER
Svar från Thomas Hartman:
En del av att leva i det offentligas ljus är att man granskas, det görs satirer, människor skämtar och diskuterar. Så ska det vara. Och jag trivs med det. I vissa fall går det för långt. Jag har varit med om sådant också.
I en medial rättegång förväntas man försvara sig själv. Som vanligt är skadan redan skedd när saker påstås mot en. Men samtidigt vet alla att man aldrig kan bli ren i trycksvärta. Nya artiklar trycks som ibland beskriver ens person i negativ dager. Denna gång SVT vilket Björn Häger tar som utgångspunkt för ett resonemang i en krönika i Journalisten. Det är mindre roligt. Men det är en del av priset av att vara offentlig person.
Det som påstås, att jag skriver eller skrivit under pseudonymen Johan Eriksson, är inte korrekt. Därtill delar jag inte i sak de åsikter personen ger uttryck för. Jag uppskattar snarare när det är högt i tak oavsett politisk inriktning.
Alla som känner mig vet att jag aldrig är orolig för att säga vad jag tycker. Åtskilliga gånger har jag debatterat olika frågor både på nätet och i verkligheten. Jag står för mina åsikter. I den miljön trivs jag. Debatt ska föras öppet. Samhället mår bra av det.
Jag är stolt över det jobb jag gör till nytta för västerbottningarna. Att tillsammans med andra försöka förbättra morgondagen för vårt län och våra medborgare. Att det då finns baksidor av detta i form av sådana här historier är ett pris som är värt att betala och en viktig del av demokratin.
THOMAS HARTMAN
Svar från Björn Häger:
Jag förstår att detta är publicitet Thomas Hartman gärna hade varit utan. Och det finns inga skäl att gå i polemik med hans kommentar. Men en sak i denna historia funderar jag fortfarande över. Hartman kan som kommunikationschef och tidigare journalist inte ha blivit överraskad av att det ökade SVTs benägenhet att berätta storyn när han svarade "inga kommentarer" på frågan om han ligger bakom det mystiska Johan Eriksson-kontot. Först efter att detta svar publicerats kom en dementi. Förklaringarna till att inte svara så direkt, har i alla fall inte varit sådana att jag begripit dem. Kanske kan detta användas på regionens framtida kurser i mediehantering som ett exempel på problemen att svara undvikande och otydligt. Kanske också för att diskutera att allt inte alltid är vad det synes vara när det kommuniceras i sociala medier.
Till exempel är jag fortfarande nyfiken på vem som skapat Johan Eriksson-kontot och varför. Och det tycks det finnas en del Umeåbor som är också. Hartman har sagt att han "har sina misstankar". Kanske läge att tipsa en journalist om att reda ut om dessa stämmer.
BJÖRN HÄGER
