Fel att börja sätta fascistetikett på SD
Så är etikett-tjafsandet igång igen, om att medierna borde kalla Sverigedemokraterna fascister. Åsikten bubblade upp sedan finansminister Magdalena Andersson och statsminister Stefan Löfven i veckan började beskriva dem som ”nyfascister” efter att SD fällt regeringens budget.
Logiken är inte helt glasklar hur agerandet kring budgeten motiverat att börja kalla SD för just fascister, nya eller gamla. Sabotörer, utpressare, populister hade varit mer logiska ord i sammanhanget. Men i medierna fick nu diskussionen om f-ordet ny energi.
I TV och tidningar går diskussionen vidare i gamla spår och med gamla käpphästar om vilka etiketter medierna ska använda.
Kapitalistlakejer, kryptokommunister, populister, tokliberaler, talibanfeminister, rasister. Politiker och debattörer får självfallet kalla sina motståndare vad de vill. Men när det krävs att vi journalister ska anamma orden behövs en mer neutral, intellektuellt hederlig analys.
Stefan Löfven pressades i SVTs Agenda i går om hur han kommit fram till att SD är just fascistiskt. Han hänvisade då till ”historikern Henrik Arnstad” som skrivit en bok om fascism och anser att SD ska kallas fascistiskt.
Arnstad, som inte är historiker i akademisk mening, agerar som debattör när han driver sin tes. Den har också fått mothugg från historiker i forskarvärlden.
”Sverigedemokraterna är naturligtvis inte ett fascistiskt parti”, skriver till exempel Håkan Blomqvist, docent i historia och föreståndare för samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola.
Journalisten Annalena Lodenius, specialiserad på extrema rörelser, beskriver på sin blogg hur den nyväckta debatten gjort att hon i Ekot fått förklara att Sverigedemokraterna och fascism är olika saker:
”Det finns många olika definitioner av vad den här typen av partier ska kallas, men det vanliga är inte att man kallar dem fascister. Det är det ganska få som gör, åtminstone om man tar del av den av den rikhaltiga forskningen på området”, skriver Lodenius och fortsätter:
”Ordet fascism leder oss fel, och ger inga fördelar i försöken att bemöta SD på ett konstruktivt sätt.”
Fascism eller nyfascism, orden är starkt värdeladdade. I nivå med nazism och nynazism. Nazismen blir inte mindre nazistisk för att den är ny. Samma gäller för valören i ordet fascism, ny eller gammal. De flesta kopplar det till Mussolini, våld och diktatur. Därför blir det knepigt med tolkningen när Löfven hänvisar till en definition där det totalitära och antidemokratiska har tagits bort.
Visst kan man omdefiniera termer. Men problem uppstår i kommunikationen om man menar något annat med orden än vad mottagaren tolkar in i dem. Där finns bekymret med fascism-etiketten.
Och, kanske viktigast: Vad innebär det i praktiken om journalisterna finner grund för den starkare etiketten?
Klassas ett parti som totalitärt och odemokratiskt får det också konsekvenser i själva bemötandet. Finner vi att SD är fascistiskt i ordets traditionella mening då ska bevakningen ändras i grunden. Ett parti som vill ha diktatur och dödsläger skulle inte få tala fritt i radio och TV. Sannolikt inte hos något seriöst medium. Ett sådant parti skulle svenska journalister aktivt bekämpa.
SD är ett problematiskt parti. Främlingsfientligheten lyser igenom. Rasismen finns där under ytan. Och ska avslöjas. Men journalister som sätter för starka etiketter uppnår sällan något annat än att de väljare man kallar rasister, fascister eller nazister slutar lyssna.
Och när de verkliga fascisterna dyker upp, vilka ord har man kvar för att beskriva dem?
