Finns det några snälla barn här?
Förra årets viktigaste nyhet från Colombia handlade inte om kriget. Den passerade obemärkt förbi de flesta. Faktum var att jag bara såg en liten notis. Icke desto mindre var den oerhört viktig, inte bara för Colombia, utan för hela världen.
Alla – även journalister – har någon gång under sin skolgång tragglat befolkningspyramider och Malthus. Men när framtiden ska skildras blir det sällan rätt. I 1950-talets tecknade science fiction-berättelser kommer pappan hem till familjen i sin flygande bil för att äta den middag som mamma hemmafrun förberett. Den tekniska utvecklingen spåddes hisnande, men på det sociala området skulle allt vara sig likt.
I verkligheten blev det tvärtom: vi väntar fortfarande på de flygande bilarna. Däremot så har hemmafrun flugit sin kos – och det blev aldrig någon global hungerkatastrof på grund av befolkningsökningen som Malthus och andra trodde. Tvärtom, i dag är övervikt ett större globalt problem än hunger.
Så vad handlade då nyheten från Colombia om? Jo, om människor. Antalet människor. Den nyligen avslutade befolkningsräkningen visade nämligen att colombianerna inte var 50 miljoner som alla trott, utan 45. En minskning med tio procent – på ett bräde!
Alla, inklusive folkräknarna själva, verkade förvånade. Vi hade ju matats av biståndsorganisationernas kampanjer och vädjande reportage om överfyllda slumområden, ensamma tonårsmammor och de stora barnfamiljernas landsbygdsmisär.
Är Colombia ett undantag? Det finns ingenting som tyder på det. Faktum är att många av världens storstäder är på väg att förvandlas till barnlösa enklaver. I de italienska gränder där Elena Ferrantes romanfigurer lekte som barn är det i dag mest gamlingar som haltar runt. Även i Kambodja – där jag skriver denna krönika – blir familjerna allt mindre. Numera föder varje kambodjansk kvinna 2,5 barn i genomsnitt, ned från över fem barn på bara några decennier (i Sverige 1,85 barn som jämförelse).
Det är helt enkelt inte osannolikt att världens befolkning är betydligt mindre än vad vi tror – och att den minskar snabbare än vad vi förväntat oss. Det borde vara en jättenyhet! För befolkningsfrågan är dynamit. Arga, unga, arbetslösa män kan tända en revolution, skapa krig och konflikter och ger sig ut på flykt från en kontinent till en annan.
Men även en minskande befolkning är en politisk fråga. Enligt FN-rapporten World Population Prospect kommer antalet människor över 60 år att ha fördubblas till år 2050. I EU (2016) är det fler människor som dör än som föds och i de franska samhällen där de Gula västarna vuxit fram kryllar det inte direkt av barn och unga … Inte ens Kina slipper undan. Redan i dag minskar antalet kineser som är på väg in på arbetsmarknaden. År 2030 förväntas Kinas befolkning börja minska.
Vem ska göra jobbet? Och betala skatten? Vilka nya protester kommer vi att få se? En som vet riskerna är Orbán i Ungern som vill få fler kvinnor att föda (ungerska) barn.
Och – betyder en minskad befolkning också att världens klimatproblem blir mindre än vad vi hittills trott? Inget vet, men vi måste våga ta oss an ämnet.
Så nästa gång du kliver in i någons hem, glöm inte att ställa frågan:
”Finns det några snälla barn här?”
Om svaret är nej, så vet du var reportaget ska börja.
