Fler borde frukta redaktionernas död
När man förr grävde ett brunnshål firade man ner ett tänt ljus eller en siska i bur. Om ljuset slocknade eller siskan tystnade fanns det skäl att vara extra försiktig. Då hade giftiga gaser släckt syret i brunnen. Tillståndet för pressen i ett land kan vara just en sådan låga eller fågel. Tystas pressen finns det skäl att vara extra försiktig.
I länder som Turkiet, Ryssland och Thailand är detta vardagsmat. Men hur står det till hos oss, hemma i Västeuropa? Även här fladdrar pressens ljus i brist på syre, och detta borde oroa många fler än oss journalister!
I högtidstalen pratar ju alla om det fria ordets betydelse för demokratin. Men jag ser för få som verkligen tar pressdödens problem på allvar. Själv journalist känner jag det ofta som om jag ber för min sjuka moder när jag gnäller om presspesten, utarmningen och likriktningen i medielandskapet.
Vilka borde vara mer oroliga? Akademiker av alla sorter. Humanisterna är både direkt och indirekt berörda. De bidrar själva till den kritiska debatten i tidningar och tidskrifter. De borde också ha analysredskap för att se hur nedrustningen av kulturredaktionerna påverkar hela det intellektuella samtalet.
Humanisterna borde se kulturredaktionernas avtynande som exempel på siskan i brunnen. När kulturredaktörerna tystnat är syret slut.
Om det går så lätt att kväva humanister i spalterna så går det nog att tysta dem på universiteten också. Humaniora har alltid levt i symbios med traditionella mediers kulturredaktioner.
När de arenorna börjar vittra sönder kommer akademien också att drabbas. Vem vet hur länge universiteten vill betala för att det sitter en massa humanister och pratar med varandra? Svenskt Näringsliv tvivlade i alla fall på humanisternas värde häromåret, och föreslog att de borde ha lägre studiemedel.
Men också naturvetare, tekniker, samhällsvetare och ekonomer borde ta sig en funderare över pressdödens betydelse på deras eget område. Forskningen har alltid levt i symbios med kultur- och vetenskapsjournalistiken. Forskningen kommer också i framtiden att vara beroende av folkbildande journalistik för att nå politiker och allmänhet. Men för .att bedriva en kritisk och angelägen granskning måste redaktionerna ha resurser. Framför allt krävs en kritisk massa, alltså att tillräckligt många intelligenta personer uppmuntras att syssla med verksamheten.
Detta borde vara ett bekymmer också för den akademiska världen. Forskningen ska visserligen vara ”fri” – men den är alltid villkorad av politisk välvilja och allmänhetens intresse och kunskapsnivå.
Men dagens sociala medieklimat är inte det mest ideala för kunskap och sanning, tvärtom frodas konspirationsteorier, lögner och hatpropaganda. Regelbunden källkritik är något vi kan drömma om.
Det finns framstående forskare som anar faran, men de är för få. Till min glädje läste jag en gästkrönika i Dagens Nyheter av den franske ekonomen Jean Pisani-Ferry: Mindre misstro men mer kritik. Han är professor i ekonomi och knuten till den franske premiärministerns kansli.
Pisani-Ferry oroas, som så många, av den vidgade klyftan mellan medborgare och politiker/experter, eller eliten.
Han för ett intressant resonemang om experternas behov av självkritik, och avslutar med en varning för presskrisen. Tidskrifter, dagstidningar och magasin har hittills fyllt det viktiga området för kommunikation mellan experter och allmänhet. Detta område hotas nu av den digitala revolutionen. Vem fyller detta vitala utrymme, undrar professorn: ”Demokratin kan inte blomstra om det lämnas tomt.”
När visar svenska akademiker samma krisinsikt?
