Flyktingars berättelser hjälper oss förstå
Bland alla de flyktingar som kommer över Medelhavet dominerar de som flytt Syrien. Därefter kommer flyktingar från Afghanistan och Eritrea.
Syrierna kommer från ett land där hundratusentals har dödats sedan 2011, främst av regeringsstyrkornas anfall.
Talibanerna har återigen trappat upp sina attacker vilket lett till att de flyktingströmmar från Afghanistan som många hoppats på skulle avstanna fortsätter som tidigare.
Samtidigt flyr 5 000 människor varje månad från Eritrea. Eritrea är ett land som kan beskrivas som en skräckkammare. En FN-rapport som publicerades i juni berättar att Eritrea aldrig har haft fria val, inte har oberoende domstolar, att godtyckliga gripanden är vanliga och där därför tiotusentals sitter fängslade utan att ens ha presenterats med några anklagelser. I Eritrea förekommer avrättningar, tortyr och tvångsarbete och lång militärtjänst.
FN-rapportörerna har inte kunnat skriva sin rapport genom att besöka landet utan all information har de fått från människor som har lyckats fly.
I detta land sitter journalisten Dawit Isaak fången. Den 23 september är det 14 år sedan han hämtades av myndigheterna i sitt hem i Asmara, Eritreas huvudstad.
Sverige har inte glömt honom. År efter år uppmärksammar vi, som kolleger och medmänniskor, hans öde.
Det har ännu inte lett till hans frigivning. Majoriteten av dem som greps samtidigt som Dawit Isaak har avlidit i fängelse. Men vi hoppas att uppmärksamheten håller honom vid liv. Och att han till slut ska släppas.
Vi kommer inte att sluta uppmärksamma Dawit Isaak. Han är den ende med svenskt medborgarskap som utsetts till samvetsfånge av Amnesty international. Och varje gång vi skriver om honom uppmärksammar vi samtidigt anledningen till varför så många flyr Eritrea.
Eritrea går inte att bevaka med vanliga journalistiska metoder. Enligt CPJ, Committee to Protect Journalists, är Eritrea, tillsammans med Nordkorea, världens sämsta land för pressfrihet. Men vi kan skriva om dem som flyr landet, vi kan intervjua dem som lyckas ta sig hit, och vi kan påminna om att Dawit Isaak finns kvar i ett grymt fängelse.
Har vi misslyckats att berätta om bakgrunden till varför det kommer så många flyktingar till Europa? Ja självklart. Men vi har förklarat varför vi inte kan rapportera mer än vi gör. Vi kan uppmärksamma problemet med pressfriheten mer, men vi kämpar också med en desinformationsflod som beskriver flyktingar som lycksökare eller som inbäddade jihadister.
Det bör inte vara svårt att förstå att de länder som människor flyr från samtidigt är de länder där möjligheten att bedriva journalistik är som allra sämst. I Syrien riskerar journalister sina liv för att rapportera. Enligt CPJ har minst 85 journalister dödats sedan 2011 och 90 har gripits eller kidnappats. Landet har tre år i rad bedömts som det farligaste landet i världen för journalister.
Sveriges Radios korrespondent Nils Horner dödades förra året. Han sköts ihjäl på en gata i Afghanistans huvudstad Kabul.
Johanne Hildebrandt var en av många modiga journalister som bevakade Jugoslaviens sönderfall under 90-talet och på så sätt förklarade varför det kom så många flyktingar till Sverige. Nu är hon gästprofessor vid Karlstad universitet. I en debattartikel i Svenska dagbladet, hävdar hon, tillsammans med forskaren Hans Brun, att medierna inte förklarar varför det kommer så många flyktingar nu.
I artikeln ”bevisar” författarna att svenska medier inte har förklarat flyktingvågen med en arkivsökning på tiden 6-15 september 2015 – på ordet flykting. Bland sökträffarna finner inte Hildebrandt och Brun så mycket rapportering om de länder som många flyr från, och inte så många förklaringar till varför de flyr. De skriver:
”Så varifrån flyr flyktingarna? Varför vill de just till Europa och Sverige? Hur bekämpas IS?”
Hildebrandt och Brun förklarar själva flyktingvågen med spekulationer kring IS och libyska jihadister. I deras förklaring finns inte det faktum att FN:s flyktingorgan UNHCR saknar resurser med, inte heller att flyktingarna i lägren i närheten av Syrien har börjat ge upp om att kunna återvända hem. Behovet av god journalistik menar de istället, är en ”förutsättning för att effektivt lyckas bemöta jihadismen och andra utmaningar Sverige och världen står inför”.
Behovet av god journalistik är hela tiden stort, inte minns i dagens läge. Och om vi ska förstå varför det kommer så många flyktingar till Europa måste vi rapportera om de länder som människor flyr från. Att det skulle vara fler jihadister just nu bör vara svårt att belägga. En mer näraliggande förklaring till varför fler kommer nu är att flyktingarna inte vill stanna i lägren till vintern.
Vi vet inte exakt var Dawit Isaak finns. Vi kan inte ge inifrånberättelser från eritreanska fängelser och varför människor flyr från Eritrea. Vi kan inte heller självklart skicka journalister till Syrien och Afghanistan – och än mindre till IS kalifat. IS är för den skull inte underbevakat. Knappast någon svensk har missat nyhetsbevakningen om världens kanske mest extrema islamister. Få är nog förvånade att människor fortfarande flyr från Afghanistan. Däremot är jag inte säker på att alla känner till repressionen i Eritrea och bakgrunden till varför så många eritreaner kommer till Sverige.
Inte så många av oss kan rapportera om vad som sker i världen på plats. Men vi kan rapportera om de flyktingar som kommer hit. De bär med sig de berättelser som kan förklara för läsarna, lyssnarna och tittarna vad som sker i världen. Därför är det god journalistik att skriva om och intervjua flyktingar.
Flyktingarna är våra närmaste och mest tillgängliga källor för att försöka förstå vad som sker. Att följa deras flyktvägar genom Europa är god journalistik.
Det är även god journalistik att återigen berätta att Dawit Isaak sitter i fängelse för att han har försökt att utöva sitt yrke som journalist.
