”Flyktingmannen” alltid skyldig
För sju år sedan skrev jag en text om vikten av ett genomtänkt redaktionellt förhållningsätt kring publiceringar av brottförövares etnicitet. En hel del har hänt sedan dess.
Det har blivit en folksport att anklaga de traditionella medierna för att mörka brottslingars etnicitet. På så kallade alternativa sajter och i sociala medier häver såväl kända som okända debattörer ur sig fördomar. Påståendena handlar påfallande ofta om att brottslingen är en ung flyktingman.(Läs Patrik Lundbergs krönika i AB: ”Syndabocken: Den ensamma flyktingmannen”.) som skyddas av de etablissemangstrogna medierna. Populismen frodas.
Punkt nummer 10 av de 17 pressetiska reglerna har blivit ifrågasat t och det framförs krav på att den ska tas bort: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”
Så hur göra?
Allt som ger läsaren en bredare och mer fördjupad bild av en större händelse bör övervägas att tas med i rapporteringen. Men exakt var går gränsen, exakt när är det viktigt att skriva ut misstänkta gärningsmäns etnicitet eller religiösa tillhörighet?
När det gäller rapporteringar utanför landets gränser verkar den svenska journalistkåren säkrare i frågan. Sammanhanget då människors etnicitet och religiösa hemvist nämns är nästan uteslutande vid etniska motsättningar eller religiösa konflikter. Vid kvoten spektakulära brott, som avancerade konststölder och stora bankrån, begångna i utlandet nämns aldrig de misstänktas eller dömdas etnicitet. Vi tycker helt enkelt inte att det är relevant information. Det händer att man kallar de misstänkta för ”internationell liga” för att belysa att sammansättningen av rånarna spänner över landsgränser.
Varför ändra detta förhållningsätt när det ska rapporteras om brott begångna i Sverige? Behöver vi verkligen veta att pyromanen hade pakistansk bakgrund eller att den berusade busschauffören som körde av vägen var född i Bulgarien? På vilket sätt hjälper det läsaren att förstå brottet eller gärningsmannens motiv?
Konsekvenserna av att publicera brottslingars etnicitet ger sken av att det är viktig information om brottet. Även om kopplingen är oklar så kommer tanken att gnaga hos läsaren.
Det finns tillfällen då brottslingars religiösa, kulturella eller etniska bakgrund är relevant information för att kunna förklara brottets motiv eller utförande. Hatbrott, barnäktenskap, kvinnlig könsstympning, tvångsäktenskap och hedersmord är några brott som sker i kulturen, religionen och etnicitetens namn och har rötter i traditioner och ritualer.
Av alla brott som begås i Sverige är det en mycket liten del som blir till en nyhet för våra läsare. Vad som blir en nyhet går det mode i och det är ingen vild gissning att redaktionerna lägger allt mer av krutet på sånt som klickas. Att skriva ut etnicitet behövs inte längre. Alla vet vilka som åsyftas om man skriver om sexbrott på festivaler och färjor. När det sedan visar sig vara Johan och Anders som var skyldiga, och/eller de misstänkta förövarna frias, är bilden redan satt av att det var den unge flyktingmannen.
Punkt nummer 10 blir allt mer överkörd av våra fördomar. Bara en mer fördjupande och nyanserad journalistik kan råda bot på denna oroväckande utveckling.
