Föga hopp om opartisk press i Italien
Vad betyder egentligen regeringsskiftet i Italien för press- och yttrandefriheten? Mindre än ni anar. Politikernas grepp över massmedierna är en nedärvd sjukdom.
Vad betyder egentligen regeringsskiftet i Italien för press- och yttrandefriheten?
Mindre än ni anar. Politikernas grepp över massmedierna är en nedärvd sjukdom.
Radioskuggan vilar tung över Italien. Påven är frisk, Silvio Berlusconi är i opposition och VM i fotboll är över. Det lär inte bli särskilt mycket politisk rapportering framöver, såvida inte Romano Prodis regering faller mycket tidigare än beräknat. Eller om den mot all förmodan lyckas driva igenom reformer som faktiskt förändrar landet.
Föga troligt.
Efter alla år i Italien börjar jag känna mig som italienarna själva. Att leva i Italien är som att sitta fast i ett visserligen ganska charmerande, men rätt segt tuggummi. Det går inte att komma loss. Få samhällen står emot förändring som det italienska.
Men i massmedierna har en stor, otvetydig förändring skett efter valet. Italien har inte längre en premiärminister som samtidigt är en av världens största TV- och pressmoguler. Den nya regeringen av vänster- och mittenpartier är också mindre benägen att regelrätt censurera ”olydiga” journalister eller hota dem med mångmiljonstämningar.
rad
Men att utifrån detta dra slutsatsen att ”opartiskt och sakligt” nu har blivit honnörsord på de italienska redaktionerna, är en total missuppfattning.
”Imparziale e fattuale”? Det till och med låter konstigt på italienska. Journalisterna på det statliga TV-bolaget RAI, på stora och mindre drakar, är inte där för att ge en saklig och opartisk bild av verkligheten. De är där, eftersom deras politiska eller industriella ”gudfäder” har gjort det möjligt.
Den tydligaste skillnaden efter valet för de italienska TV-tittarna är därför att det är nya journalister som får de bästa uppdragen på RAI. De som befordrades under Berlusconis tid vid makten försvinner mer eller mindre brutalt ur rutan. Några kända journalister som varit ute i kylan återförs med pompa och ståt som ett tecken på den nya regeringens känslighet för press- och yttrandefriheten.
rad
Kort sagt, vaktavlösningen har börjat och de gamla rekryterna lämnar motvilligt över sina vapen. I Italien vill makthavarna vara säkra på att de tongivande journalisterna på TV och i de stora tidningarna är pålitliga, det vill säga regeringstrogna. Romano Prodi och hans mannar har inte heller mycket till övers för undersökande journalistik och kritiskt granskande. Journalister som väljer att uppmärksamma oppositionen när den förtjänar det och kritiserar regeringen när det finns anledning till det, har små karriärmöjligheter. I Italien måste man välja sida och den egna sidan bör alltid framställas i ett positivt ljus.
Ett exempel som ligger nära till hands är hur den regeringsvänliga pressen behandlade nyheten att Romano Prodi inte på långa vägar höll sitt löfte att 30 procent av ministrarna i regeringen skulle vara kvinnor.
En sådan blunder skulle ha lett till ramaskri i massmedierna i de flesta moderna västländer.
rad
Förmodligen hade premiärministern i fråga tvingats stå vid sitt ord.
I Italien blev det några artiga påpekanden och en och annan kort intervju med kända kvinnor som uttryckte sin irritation. Därmed slutade den frågan att intressera någon och Italien flyttade sig inte många pinnhål på listan över världens mest manschauvinistiska länder.
Välkomna tillbaka till tuggummit. Motståndet till förändring kan förklaras på många olika sätt. Men en orsak är tveklöst frånvaron av kritiskt granskande massmedier.
