Författarinna eller författare?

Som språkintresserad ordmärkare började man undra litet. Vad är hon egentligen – författarinna eller författare? Hur är det med de könsmärkta yrkesbeteckningarna egentligen?
Om man går in på arbetsförmedlingens webbplats och söker i listan på yrken hittar man bland annat beskrivningar av yrkena brandman och sjuksköterska.
Sedan 1983 är alla yrken öppna för både kvinnor och män. En kvinna kan alltså vara brandman, liksom en man kan vara sjuksköterska. Trots det är arbetsmarknaden kraftigt könssegregerad. Kikar vi på statistiken ser vi exempelvis att de aktiva kvinnliga brandmännens antal endast uppgår till ungefär tvåhundra, och att det bara finns 9 procent män inom sjuksköterskekåren.

Kanske kan man tänka sig att språket lägger hinder i vägen för en förändring här? Att unga kvinnor väljer bort ett yrke som kräver att de börjar titulera sig män? Och att det är föga lockande för en kille att välja ett yrke där han blir kallad Syster?
Det är ett av argumenten för den könsneutrala strategin när det gäller yrkesbeteckningar.  Om möjligt ska vi alltså använda unisexbeteckningar – sådana som fungerar för båda könen. Ta lärare exempelvis. Förr i tiden fanns det lärarinnor och lärare. De hade olika utbildning, olika status – och framförallt olika kön. Numera har vi endast en utbildning, och en examen. Språkligt behöver vi därför inte heller skilja på de kvinnliga och de manliga utövarna: både Ann och Ali är lärare. Den strategin utgår från att det viktiga är personens yrkesfunktion, inte könstillhörighet.
Det finns ytterligare skäl att sky de könsmärkta orden. För många klingar författarinna litet ålderdomligt. Författarinnan tillhör svunna tider, precis som kockan, ackuschörskan och konsulinnan. Selma Lagerlöf var författarinna – men Bodil Malmsten är författare.
Slutligen tycker en hel del att de feminina yrkesbeteckningarna är förminskande och raljerande. Har en höjdhopperska verkligen gjort en lika stor sportprestation som en höjdhoppare? Är en bloggerska lika seriös som en bloggare? Det finns all anledning att hålla sig till den neutrala beteckningen.
Enligt det här resonemanget är Herta Müller naturligtvis författare och ingenting annat.

Könsneutrala termer när kön inte är relevant. Men nu lever vi inte i en könsneutral värld, utan i en värld där kön ofta spelar roll – bland annat för vilken lön vi får för vår möda. Det kan man som journalist behöva uppmärksamma.
Hur ska man formulera sig då? Kanske som Annelie Babitz i en kolumn på Journalisten.se: ”Visst är det en skam att Barack Obama fick Nobels fredspris, men inte en lika stor skam som att vi bara har tolv kvinnliga Nobelpristagare i litteratur”. Genom att använda adjektiven kvinnlig eller manlig framför den neutrala beteckningen kan man enkelt och elegant lyfta fram kön där det är relevant. Vilket det alltså tyvärr fortfarande är i Nobelprissammanhang.

Annons