Förklara för barnen vad nyheterna betyder
”Blänkande kukar”, ”skumpande pattar”, ”studsande brunbrända skinkor” och ”rodnande blygdläppar”. Det skrev reportern Kinga Sandén om i Sydsvenskan den 25 augusti i år.
Denna målande text, som beskriver en fest för swingers, fick läsarna att höra av sig. Många av inläggen, som mestadels handlar om hur hemskt det är att barn ska behöva läsa sådant snusk, kan sammanfattas i signaturen Karins ord ”Usch för Sydsvenskan”.
En som inte reagerade med ett ”usch” var Ann Heberlein. Hon är doktor i etik och läste texten tillsammans med sina barn hemma vid frukostbordet. Dagen efter kunde man hitta en Heberlein-krönika på samma tidnings kultursidor:
”Inte för en sekund funderade jag över om något av mina barn skulle ta moralisk skada varken av de explicita bilderna eller av att höra orden ”blänkande kukar, slaknande snoppar” uttalas högt. Det fanns andra saker i måndagens tidning som krävde diskussion: en liten notis om en åttaårig flicka i Riyadh som ska giftas bort med en femtioårig man. Bombräder i Afghanistan. Ett självmordsattentat i Pakistan.”
Och det var då jag fick den där känslan. Ni vet hur det är när man läser en krönika som är så bra att man nästan vill ställa sig upp och sträcka händerna i luften och skrika: ”Ja, precis så är det ju! Och hur man sedan muttrar lite över att det inte var man själv som kom på den där geniala idén, att det inte är ens egen signatur som snirklar sig fram under texten.
För hon har ju så rätt. Barn måste också få veta vad som händer i världen. De måste bara få lite hjälp av oss vuxna att bearbeta det som är svårt att förstå.
Jag kommer att tänka på en dag för 22 år sedan. Jag var tio år gammal och satt i baksätet på väg hem från fritids. Plötsligt berättade mamma att någonting hade hänt, något hemskt som hon kallade Tjernobyl. Därför fick jag inte längre äta frukt eller bär som jag hittat hemma i vår trädgård eller bland buskarna utanför skolan.
Varför inte mamma?, frågade jag ängsligt.
Hon svarade: Tjernobyl, lilla hjärtat. Tjernobyl.
När vi kom hem knäppte vi på Aktuellt. Men jag förstod inte vad de sa.
Varför berättar de inte vad det där Tjernobyl egentligen är, funderade jag? Är det jättejättefarligt? Kan man dö av det?
Ungefär i samma ålder satt jag ensam hemma i vår bruna manchestersoffa och tittade på ett reportage från inbördeskriget i Libanon. En flicka i ett höghus kröp ihop under ett köksbord när flyglarmet tjöt över Beirut och jag kunde inte sova ordentligt på flera veckor. Det var så många frågor som snurrade i mitt huvud.
Mamma har en liknande historia. När hon hörde radion prata om Koreakriget för första gången var hon sex år. Hon undrade så var det där stället låg. Kanske bakom Rönneholmsparken eller borta vid farmor och farfar? Om hon hade fått veta hur långt det var till Korea från det lilla flickrummet på Fågelbacksgatan i Malmö hade det kanske känts åtminstone lite mindre läskigt. Men det var ingen som berättade det.
Som journalister måste vi självklart fortsätta att rapportera även om sådant som kan vara obehagligt eller svårbegripligt för ett barn. Och som föräldrar måste vi försöka förklara och förenkla i stället för att bara säga ”usch”.
