Förlåt, jag var med och skapade Twitter-monstret
Det fanns en tid då man kunde få jobb för att man hade ett Twitter-konto. En tid då vi såg sociala medier som en möjlighet att göra journalistiken bättre. Tyvärr havererade allt. Och jag var en del av det. Förlåt.
Jag jobbade skift som nyhetschef på DN.se. Det första jag gjorde när jag kom till redaktionen tidigt på morgonen var att logga in på Twitter. Jo, det var på den tiden man gjorde det på sin dator.
Med Twitter upphävdes tid och rum.
Jag kunde ta del av nattliga samtal mellan barnens pappa och Gudrun Schyman om föräldraskap, amning och blöjbyten. Uppdatera mig i någon nagellackstråd jag varit involverad i innan jag somnade. Kolla vädret. Nås av nyheten om en översvämning på andra sidan jordklotet.
Twitter var verkligen någonting annat då.
Det var inte svårt att snart inse potentialen för journalistiken. Twitter vidgade vyerna. Jag kunde på nära håll följa människor som brottades med barnlöshet, kämpade för sina barn med funktionsnedsättning, vakade vid sidan av en älskad som gick bort i cancer.
När jag rekryterades till Sveriges Radios Ekoredaktion ett par år senare var det för att bygga upp Ekots närvaro i sociala medier.
Vi såg livet hända i realtid. Vi kunde använda den där nya plattformen för att berätta hur människor har det.
Som Anton, som inte fick gå i skolan. Det visade sig att det fanns tusentals barn i samma situation. Vi fick skolexperter att gråta, Skolinspektionen att ryta till. Människor som tidigare inte hade haft en röst blev lyssnade till.
Vi såg den arabiska våren.
Och vi gjorde vårt jobb. I sociala medier berättades livsöden. I redaktionella kanaler med ansvariga utgivare gjorde vi journalistik av det.
Tog reda på fakta, ställde myndigheter och politiker till svars.
Och, jo – där och då gjorde Twitter journalistiken bättre.
Men. Det tog inte lång tid innan jag och de andra sociala medier-experter som anställdes på redaktionerna blev någon slags alibi för att alla journalister måste finnas på Twitter.
Och det var här det blev fel.
Vi slutade lyssna och började jaga följare.
Vi slutade prata och började skrika.
Jag grät när jag öppnade Aftonbladet för att inse att de inte alls hade som ambition att hitta nya röster i flödet utan verkade ha slutat intervjua politiker och kändisar för att i stället plocka upp deras regisserade envägskommunikation från Twitter.
På samma sätt som jag hade lärt mig att tänka i 140 tecken lärde jag mig att räkna ut exakt hur lång tid det skulle ta från att någons orakade armhålor på TV blev kvällstidningskryss med rubriken ”Twitterstormen”.
Vi tappade bort mammorna som kämpade för sina barn.
Twitter blev ett kackel av journalister och politiker och kändisar som försökte överrösta varandra.
Vi som alltid hade haft ordet försökte nu återta det genom att professionalisera och styra och ställa.
Så, förlåt mig. Förlåt för att jag var med och skapade monstret. Hade jag vetat var vi skulle landa hade jag hållit mitt Twitterkonto för mig själv. Låtit samtalet fortgå.
När sociala medier är som bäst är de ett rum för människor att dela sina upplevelser. När Tim ”Avicii” Bergling dog samlades hundratusentals människor världen över på Twitter i sorg och minnen över en älskad artist.
Men det tog inte lång tid innan allt återigen blev precis som vanligt.
En boxningsmatch med vassa oneliners i stället för ett samtal om hur vi skulle göra saker bättre.
