Förtrycket slås upp i skärvor
Antisemitism är vidrigt. Rasism är vidrigt. Islamofobi är vidrigt.Men se vad som händer i den alltid lika spännande mediedebatten. Man måste visst välja sida.
Antisemitism är vidrigt. Rasism är vidrigt. Islamofobi är vidrigt.
Men se vad som händer i den alltid lika spännande mediedebatten. Man måste visst välja sida.
Kom igen välj nu då. Du är väl inte ”antisem”? Tonläget skruvas upp. De svenska liberalerna och Expressen gör sin kamp mot antisemitismen till den enda vägen genom att anklaga allt från antikrigsdemonstranter till Helle Klein för att gå antisemitismens ärenden. Och så kom rapporten om ökad antisemitism bland muslimer i Sverige och den globaliseringskritiska rörelsen (Vem är det? Per Gahrton? Lutherhjälpen? Rena Kläder?). Sedan hela historien med Snövit och ambassadören.
bryt
Nu är det viktigt att hålla huvudet kallt. Att vara motståndare till antisemitism är inte en partipolitisk eller höger-vänsterfråga. Det är inte heller en för eller emot Sharons politik eller bosättningar-fråga. Om en del vill göra frågan om antisemitism till en ideologisk fråga är det ingenting som vi vare sig som individer eller journalister måste gå med på.
Det leder bara till en fördummande debatt, som syftar till att plocka billiga poäng för att bekräfta en annan politisk agenda, inte nödvändigtvis till att belysa antisemitism. Och inte till minskad antisemitism. Ett ännu mindre angenämt scenario vore om stämplingsivern upplevs som ett ständigt ”vargen-kommer-rop” som till slut skymmer den antisemitism som faktiskt existerar.
Bara för att klargöra. Jag är inte ”för eller emot” judar eller ”för eller emot” muslimer. Jag är emot all form av diskriminering, liksom strukturellt och individuellt förtyck som grundar sig på etnicitet, hudfärg eller religion. Men att lyckas se och bekämpa olika varianter av rasistiskt förtryck SAMTIDIGT och utan att ställa dem mot varandra verkar vara så olidligt svårt i den mediala debatten där det mest handlar om att bekämpa meningsmotståndare. Att ta stora och omtumlande grepp som att fundera över varför det är så svårt att utrota rasism och diskriminering i ett åtminstone på ytan så schyrrans land som Sverige gör ingen mediedramaturgi. Den roll medierna spelar i att reproducera fördomar om dessa ”de andra osvenskingarna” leder till unisont intagande av de tre apornas poser inte se, inte höra, inte prata.
bryt
För visst är det så, den gemensamma och samlande debatten om rasism är helt död i alla medier. Förtryckta grupper ställs istället emot varandra och religion rules. Att hävda att invandrade svarta människor med rötter i Afrika utsätts för en stenhård diskriminering, kanske den värsta om man ser till arbetslöshetssiffror, är ingen het pryl.
Det är inte så konstigt att det blivit så här. Under hösten fick nyvakna artiklar och inslag som ”kolla vad muslimerna har för sig under Ramadan” ett genombrott. Sedan kom motreaktionen med till exempel Karavelli-förespråkar-försvenskning på DN Debatt. Och sedan antisemitismdebatten.
Förtrycket slås upp i skärvor och utnyttjas för att plocka ideologiska poänger (inte så sällan av helylle svenskar på båda sidor) och istället för någon rörelse mot allmän samling kring en i grunden gemensam sak fraktionaliseras de grupper som diskrimineras.
Under tiden är det i stort sett bara Expo och tidningen Arbetaren som på allvar granskar hur nynazisterna åter har samlat ihop sig och trappar upp både kampanjer och våld runt om i Sverige.
