Framtiden utan åldersfixering
Plötsligt slås jag av en isande insikt.Här sitter jag, en tvåbarnsmorfar, och chattar på nätet med en okänd 16-åring.Är det verkligen lämpligt?
Men så skriver grabben ännu ett fantastiskt facebookmess och jag fnittrar förtjust och svarar upphetsat:
”Bra iakttagelse! Peter Capaldi gör samma härjade förvandlingstrick i The Field of Blood som han gjorde i Accused, han jobbar med rösten och blicken.”
Det jag chattar med 16-åringen om är aktuell brittisk drama-tv. Och jag är onekligen en smula förälskad i honom – i hans brådmogna kunskaper och vetgirighet.
Jag kom att tänka på detta när jag i DN Kultur i torsdags läste Ann Heberleins svar på den omdiskuterade Aftonbladet Kultur-texten av Ann Charlott Altstadt från veckan innan, ”Den blåsta generationen”, om 80- och 90-talister som hellre shoppar och modebloggar än deltar i samhällsdebatten.
”Jag tror att vi måste lyssna på 80- och 90-talisterna”, skrev min och Altstadts generationskamrat Heberlein, och sågade ”oss 60- och 70-talister som mest bryr oss om oss själva.”
Men den avgörande skiljelinjen här är inte de decenniegraderade åldersstrecken, utan i vilken utsträckning man öppnat sig för digital kommunikation och sociala medier; huruvida man diskuterar och debatterar i lager på lager av communities eller blott inom de traditionella mediernas blockade utrymmen.
Altstadt och Heberlein är båda exempel på 60- och 70-talister som inte riktigt förstått att de inte längre deltar i den stora debatten utan bara står och ropar till varandra bakom en ålderspolisiär avspärrning. Och eftersom samhället och politiken i själva verket alltmer utgörs av det som pågår på den andra sidan av den avspärrningen – utanför 60- och 70-talisternas krympande rökruta – är deras inbördes oenighet en illusion. Altstadt och Heberlein säger i själva verket exakt samma sak och har precis lika fel. ”Vi” måste inte ”lyssna” – vi måste kunna samtala, och utan att först nödvändigtvis identifiera ”dem”. Och en förutsättning för att ”vi” ska kunna avläsa några som helst sanningar om ”dem” i en distanserad studie av unga shoppingbloggar och modemagasin är att även ”vi” deltar i denna dagliga ström av digitala samtal.
I vintras följde jag, och lade mig emellanåt i, en vindlande månadslång nätdiskussion på ett fotbollsforum mellan två av communityns mer kända anonyma personligheter. Båda skriver utmärkt och driver ständigt spännande teser, om än ofta på tvären mot varandra. Jag känner en av dem personligen, och när jag nyligen träffade honom, en man i dryga 50-årsåldern, berättade han att han hade stämt träff med sin forumkontrahent på en fotbollsmatch helgen innan – och att han hade fått en chock när han insåg att killen han älskat att argumentera med på nätet, och som han nu hade lovat bjuda på en öl på Råsunda, gick på gymnasiet.
Den chocken är förstås en generationsfråga, besläktad med min egen obekväma känsla när jag chattat med en 16-åring – en prägling av vår uppväxt i det ålderssegregerade 60- och 70-talist-Sverige.
Omstörtande förändringar som sker mer eller mindre genom tvång är vad som historiskt kännetecknat revolutioner, och på så sätt är detta den sanna digitala revolutionen: att vi 40-plussare som älskar de sociala medierna tvingats konfrontera och förändra våra sociala reflexer när det gäller åldersfixering.
Detta är något som redan ger visst avtryck inom journalistiken och som kommer att bli allt viktigare. 80- och 90-talister har i regel en avsevärt fördomsfriare syn på äldre generationer än den Orvarpropptjocka mur av ointresse som vi 60- och 70-talister lät bygga (tillsammans med våra föräldrar) när vi var tonåringar och unga vuxna.
Om ytterligare ett par generationer kommer de stora samtalen och debatterna i det här landet att vara ännu djupare eftersom de kommer att skära tvärs genom alla åldersskiktningar.
KJELL HÄGLUND
