Fridolin gjorde en papegoja

Fridolin har själv varit journalist och borde ha förutsett att på en sådan konkret fråga fungerar ingen papegojtaktik. Zimmerman är för skicklig för det.

Lugnt och distinkt upprepar hon frågan. Fridolin slingrar sig en gång till. Och ännu en gång. När Zimmerman ställer om frågan för fjärde gången blir det för pinsamt för Fridolin att glida undan. Han blir tvungen att svara nej.

När miljöpartisten Yasri Khan vägrade att ta TV4s reporter Ann Tiberg i hand skapade han ett dilemma för sitt partis ledning. Partiets syn på jämställdhet ställdes mot toleransen för religiösa sedvänjor. Och det var det frågan till slut destillerades ner till. Här gick de inte att kombinera. Fridolin blev tvungen att välja.

Annons

Det blev ett skolexempel att använda vid undervisning i intervjuteknik. Medietränare borde också spela upp det på sina kurser för att visa varför det lönar sig dåligt att inte svara. Jag hörde Fridolin få samma fråga av andra senare samma dag. Då svarade han nej direkt. Trodde han verkligen att han skulle klara en hel dag framför mediernas mikrofoner utan att svara på denna fråga?

Mig veterligen finns det bara en person i svenskt samhällsliv som skulle klara en sådan sak. Han heter Carl Bildt och är ett särfall. För alla andra gäller: får ni en rak konkret fråga, svara på den.

Annars blir du viral. Och drevet blir bara värre.

Så blev det också för Fridolin. Sveriges Radio la ut slingersvaren på sin Facebooksida och av kommentarerna att döma bidrog det inte direkt till att öka förtroendet för honom och hans parti.

Med argumentativa frågor av typen ”varför ljög du…” eller ”är det inte skandal att…” går det möjligen att komma undan med slinger och motattacker. Men med konkreta frågor som denna förstärker det bara kritiken om man inte svarar.

Fridolin borde ha dragit sig till minnes hur det gick för förra näringsministern Maud Olofsson när Aktuellts Pelle Nilsson åtta gånger, i snällt tonfall, upprepade frågan om hon informerat statsministern om Nuonaffären.

Det kokade på Twitter och klippet blev en skrattfest på Youtube. Vi som är lite äldre minns när socialdemokraten Bosse Ringholm upprepade samma intränade svarsslinga så många gånger att journalisterna på presskonferensen till slut började fnissa. ”Ringholmare” fick det heta. Presskonferensen var så bisarr att den kvalade in på Filip och Fredriks lista ”100 höjdare”.

Varför medieträningsbranschen uppfattat detta som något föredömligt att lära ut, är för mig en gåta. Men jag tackar dem för att ha bidragit till flera underhållande exempel att spela upp på kurser i intervjuteknik.

Veckans miljöpartiaffärer har fyllt på förrådet. Radions Annika Lantz gjorde humor av statsminister Stefan Löfvens papegojsvar vid presskonferensen om Mehmet Kaplans avgång.

”Det är en samlad bedömning”, sa Löfven. Åtta gånger.

Ihopklippta efter varandra lät det inte klokt. Stora skratt blev det också när Lantz i samma program spelade upp Gustav Fridolins olika försök till undanflykter i P1-morgon.

Fel tillvägagångssätt: ”Jag ska inte recensera valberedningen”. Fel tidpunkt: ”Den analysen ska jag inte göra nu på morgonen”. Fel plats: ”De samtalen för vi inte här”. Fel person: ”Det där är det inte jag som ska kommentera”.

Miljöpartiet har haft en nära döden-upplevelse, sa någon. Kanske kan det förklara deras usla mediehantering. Man har förnekat, bagatelliserat och skyllt ifrån sig. Allt har slagit tillbaka. Och bara ökat kraften i mediedrevet.

Det har sagts att eftersom vi journalister gärna röstar på Miljöpartiet så skulle vi vara snällare mot dem. Den senaste tidens skandalexposé torde ha motbevisat det. De gröna i regeringen har haft mycket att svara för, inte bara om handskakningar och olämpliga middagssällskap, utan också om Bromma flygplats, det tyska brunkolet och de stängda gränserna.

Och de verkar ovana med att ”vännerna” på redaktionerna agerar dem otroget. Under veckan har flera reportrar blivit utskällda av regeringens pressfolk.

Ett gott tecken.

Den dag det inte längre gnisslar mellan medierna och makten ska vi vara riktigt oroliga.