Fulstreamingen och annonsörerna
Under sommaren har jag ägnat mig åt att smyga runt på internets bakgårdar i jakt på en skamlig drog: Jag har letat fulstream.
I en tid när alla säger att streaming inte bara är samtiden utan också framtiden – det må handla om Spotify eller vilken liknande tjänst som helst – blir det förstås extra intressant att titta på hur den illegala streamingen ser ut.
Vem tjänar på den? Hur funkar den? Vem använder den?
För att hålla mig motiverad har jag valt att söka efter fotbollsmatcher som IFK Göteborg spelar. Allsvenskt, cupmatcher, Europakval, vad som helst. Man kan då snabbt konstatera följande:
* Massor av sajter lovar gratis streaming av fotboll de inte har rätt att visa.
* Massor av sajter kan inte leva upp till detta löfte på grund av bristande bandbredd eller andra tekniska problem.
* Flera av dessa sajter är svenskspråkiga, och ibland till och med placerade under den svenska toppdomänen .se.
* Samtliga dessa sajter arbetar med annonsformat som gör epileptiker av friska människor på under en halv minut.
* Och sist men inte minst: ungefär varannan gång funkar det bra nog för att jag ska kunna se matchen, åtminstone en stund.
Vad kan vi då dra för slutsatser av detta? Ja, till att börja med att det som vanligt finns en efterfrågan, och att det finns rätt många tittare som är beredda att stå ut med ett tivoli av annonser och usel teknisk kvalitet för att inte betala. Vidare att det finns annonsörer som anser att det är en god idé att förekomma i de här sammanhangen, det kan handla om etablerade spelbolag eller andra verksamheter, och så förstås massor av syndikerade annonsutlägg från Google AdSense och andra.
Det betyder att någon som inte har varken laglig eller moralisk rätt till innehållet tjänar pengar på det.
Det betyder att den som har laglig och moralisk rätt till innehållet tjänar mindre pengar än vad vederbörande borde göra, under förutsättning att man antar att åtminstone en liten del av fulstreamingtittarna skulle betala om en betaltjänst var det enda alternativet, alternativt förstås att en gratis legitim annonsfinansierad sändning skulle ha fler tittare och därmed kunna ta bättre betalt för sina annonser.
Eftersom det här parasiterandet aldrig skulle accepteras i den fysiska världen, så ska det heller inte accepteras i den digitala. Principen är enkel och kristallklar: Samhället och internet är och förblir samma sak, och ska därför regleras av lagar och normer som vi gemensamt har kommit överens om.
Polis och åklagare bör – så länge riksdagen inte har lagstiftat annorlunda – följa pengarna hela vägen till fulstreamarnas fickor. Och den som vill se en fotbollsmatch ska givetvis ha anständigheten att betala för det, om det så sker genom ett engångsbelopp, en prenumeration eller en hederlig annonsfinansiering som fixar en slant till dem som har bekostat produktionen.
Vill man vara riktigt aktivistisk kan man förstås också låta bli produkter från de företag som annonserar i de här sammanhangen, men eftersom jag redan som det är inte är någon storkonsument av vare sig kroppstillväxande hormonpreparat eller stensäkra bettingtips så är det ju lite svårt att rösta med fötterna.
ANDREAS EKSTRÖM
Kulturjournalist på Sydsvenskan
P.S. Och ni som äger tv-rättigheter? Ert jobb är enkelt och självklart: Ligg steget före. Se till att finnas i de kanaler där tittarna vill ha er. När vi snackar kundvård har ni ingen vidare stolt historia; läs gärna Jan Gradvall i DI Weekend 23 augusti för en välförtjänt upprumpning.
