Fundamentalister vill kväva det fria ordet
När jag och min familj kom till Sverige, 1976, var islam och muslimer en ickefråga för politiker, medier och det kulturella Sverige.
Fatwan mot Salman Rushdie ändrade det på kort tid. Resten känner vi till. Var det en slump att det var yttrandefriheten som fick symbolisera maktkampen
mellan väst och islamiska teokratier? Nej, vill jag hävda. Religiös fundamentalism och andra totalitära krafter riktar ofta udden mot det fria ordet. Ett försök att kontrollera det fria ordet är detsamma som att försöka kväva sanningen. Politiska, ekonomiska och religiösa krafter försöker dagligen att tysta kritiker. Tyvärr, en realitet.
Vi vet att kollegor, dramaturger, författare, aktivister och tecknare dagligen hotas av dem som vill frånta andra friheten att äga och uttrycka sina egna ord. Islam och islamisternas närvaro i den fria världen blir allt tydligare och har nu överröstat demokrater med band till islam. Om medierna hade behandlat de religiösa fanatikerna som alla de andra odemokratiska grupperna hade situationen varit helt annorlunda. Det är få skribenter som hyllar islamisterna, men allt för många relativiserar bort friheter som politisk islam vill inskränka. Yttrandefriheten är alla religiösa fanatikers värsta fiende.
Muhammedtecknaren Kurt Westergaard mordhotades, på nyårsdagen, i sitt hem av en islamist. Några dagar därefter publicerades i DN-kultur (4/1) en text av kulturskribenten Dan Jönsson. Han kopplar ihop hotet mot yttrandefrihet, i detta fall genom Westergaard, till Västvärldens närvaro i Irak och Afghanistan. Jönssons relativisering av den viktigaste av alla friheter och kollektivisering av muslimer är ett skolexempel, och förtjänas att lyfta fram som sådan, på den retorik som har dominerat bland svenska publicister sedan Jyllandspostens publicering av Muhammed karikatyrerna.
Textförfattaren skriver i artikeln "Mordförsöket på Westergaard var ett attentat mot en man som utmanat miljontals troende muslimer med en dum teckning av deras profet som terrorist." Det slående med den här meningen är kollektiviseringen av muslimer. Hur vet Jönsson att miljontals muslimer har utmanats? Finns det en undersökning som innefattar alla, eller åtminstone en majoritet av, muslimer i världen? Troligtvis inte. Men kanske har Jönsson tillgång till information som ingen annan har fått ta del av?
Med stor sannolikhet är bilden av muslimer ett politiskt sammelsurium som bättre passar in i skribentens ideologiska karta. Muslimer är, i hans värld, en troende grupp som inte värnar det fria ordet och som är lättkränkta när det kommer till Islam.
Vad säger Jönssons ord?
Att om tillräckligt många känner sig kränkta så är en inskränkning av det fria ordet legitim? Om tillräckligt många blir upprörda av att se ett homosexuellt par kyssas på bild, bör då en publicering förhindras? Borde det inte vara av vikt vad som anses kränkande och vilka som uttrycker de detta, och på vilket sätt det uttrycks? Yttrandefrihet gäller även djupt troende, som har rätt att uttrycka frustration, ilska och sårade känslor. Men det inom ramen för samma regler som gäller oss andra i en demokrati. Med andra ord; inga hot eller mordförsök.
Jönsson verkar inte förstå grunden för vår lagstiftning och liberala samhället. Individen hålls ansvarig endast för sina egna yttranden och handlanden. Det innebär att Westergaard inte kan hållas ansvarig för Obamas utrikespolitik, lika lite som den som riktar hot eller mordförsök kan skylla på dito. Men DN-kulturskribenten är inte ensam om tankekedjan. Under debatten om Muhammedteckningarna verkade publicist-Sverige enigt om att en publicering skulle kränka världens muslimer. Vad säger det om vår bild av muslimer? Framför allt; vad säger det om vårt förhållande till yttrandefrihet? Den som vi i egenskap av framför allt demokrater och vår profession bör värna, bejaka och skydda.
