Gäller datalagrings-direktivet redan?
Har datalagringsdirektivet redan blivit svensk lag och grå verklighet? Frågan fryser till i tanken medan jag läser på svt.se hur Uppdrag Granskning instruerar sina uppgiftslämnare att gå till väga. Det känns som en lång, tung tidsmaskinresa från forntidens ”slå ettan till Aftonbladet!”.
Redaktionen försäkrar att alla tipsare givetvis är skyddade av den grundlagsstadgade meddelarfriheten och källskyddet, men fortsätter sedan:
”Tänk på att om du har en känslig position bör du inte mejla från din e-post på jobbet, eller kanske ens din privata, och inte ringa från en telefon eller mobiltelefon som kan knytas till dig. Välj ett internetkafé på stan för att sända din e-post, och låna en telefon på en anonym plats eller köp ett kontantkort för ditt samtal. Vill du vara väldigt säker bör du även använda en annan mobiltelefon än din egen, och se till att ingen övervakningskamera fångar dig där du e-postar.”
Jag kommer att tänka på årets bästa nya tv-dramaserie i USA, Rubicon, om en statlig, civilakademisk underrättelsetjänst maskerad som ett forskningscentrum, där en researcher upptäcker att hans högsta chef leder en konspiration av amerikanska företagsfurstar som själva iscensätter terrordåd för att tjäna pengar på konsekvenserna.
Trots att serien utspelar sig i nutiden, i ett korporativistiskt 2010-tal med hot från nyfundamentalismen hos både ”ondskans axelmakter” och inhemska mörkerkrafter, bygger spänningen på den där gamla John Le Carré-känslan av att den politiska världen skälver, att data bedrar, att skuggor har ögon och att varje grådaskigt vardagsvimmel döljer ett giftspetsat paraply.
Rubicon är insvept i en 40 år gammal dimma av efterkrigsparanoia, nästan som i en parallellverklighet, en analogt icke-transparent spegelbild av vår digitalt transparenta värld, som om Wikileaks bara var en Philip K Dick-dröm och som om CIA fortfarande var den där lite självständigare, svårgripbarare, märkligare och farligare Kalla kriget-organismen. Och samtidigt återkopplar paranoian i sig till både Bush-erans tortyr- och avlyssningshärvor och den galna Tea Party-skräcken för Obama.
Och det är efter att ha ägnat några inledande avsnitt åt att ytligt njuta av den nostalgiska skönheten i scenografin – den murrigt trä- och läderknarrande kontorsmiljön, full av dammiga bokhyllor och slokande skolkartor, där internet hanteras av en kille i ett trångt serverrum i källaren medan resten av personalen förlitar sig på uppslagsverk, arkivskåp och korktavlor med uppnålade indexkort – som man plötsligt inser budskapet.
Detta är världen efter den globala massövervakningens införande, efter ACTA, efter det att anonymitet närmast olagligförklarats. Vill man röra sig ”under radarn” i det nya övervakningssamhället, som just nu förbereds parallellt i världens största demokratier och farligaste diktaturer, fungerar bara icke-digital kommunikation.
Det är en kollega som uppmärksammar mig på Uppdrag Gransknings långtgående tipsarinstruktioner. Han gör det med ett högt skratt. Och det är lika mycket skrattet som känns isande.
Visst har svenska medier protesterat mot datalagringen och Journalistförbundet pekat på källskyddets utsatthet – men de flesta av oss har ändå inte tagit det riktigt på allvar. Vi är 2000-talssvenskar, inte 1900-talsösttyskar. Här kommer alla alltid att kunna slå ”ettan” till Aftonbladet.
”Se till att ingen övervakningskamera fångar dig där du e-postar…” högläser min kollega, ”vad fan, det är väl bara att skicka mejlet hemifrån?”
SVT och Sveriges Radio ligger långt fram när det handlar om att förbereda sig inför regeringens snart införda massövervakning, då allas telefon- och nätaktiviteter konstant kommer att loggas och förvaras i sex månader. Rekommendationerna för tipsare man har i dag kommer att fungera då också. Trafiken från internetkaféer, hotspots och kontantkort kommer inte att lagras. Detsamma gäller förstås medieredaktioner, liksom de flesta andra företag, och myndigheter därtill. Det är bara allmänheten som ska avlyssnas. Just ”mejlet hemifrån” är det som kommer att lagras.
Men jag tycker inte att det räcker med att mediahus, och för den delen Journalistförbundet, kommer med sena, nyvakna reaktioner på integritetsinskränkande reformer. Journalistbranschen har varit dålig på att hävda de okränkbara banden mellan demokrati och informationsfrihet, mycket för att upphovsrättsfrågorna grumlat blicken och gjort principerna svårare att formulera. Många i journalistbranschen har, exempelvis under Pirate Bay-målet, solidariserat sig med samma lobbygrupper som vill avveckla anonymitetstjänster, meddelarfrihet, förbjuda Wikileaks, och som drivit på ACTA.
Jag skulle vilja se en kursändring nu. Jag vill se journalistbranschen ta nästa stora steg i realdebatten i stället för att återigen överlåta detta på regeringen (som i sin tur bara avvaktar EU, som i sin tur håller på att få händerna bakbundna av det redan påskrivna ACTA-avtalet). Datalagringen kommer, i dess första utförande, att vara tämligen tandlös. Men i direktivet döljer sig många falluckor – eller, som politiska beslutsfattare kommer att se det, ”öppningar” – som enkelt kan aktiveras. Förra året kom PTS med en rapport som hävdade att telefonsamtal med Skype inte kommer att lagras. Nyligen kom ett beslut, återigen från PTS, om att Skype tvärtom kommer att inkluderas i lagringen.
Nästa stora förändring i datalagringsvillkoren kanske gäller VPN-tjänster – om inte ACTA har klubbats igenom av EU och helt förbjudit dem först.
Jag skulle vilja se svenska redaktioner ansluta sig till fristående utvecklingssatsningar som The Haven Project, ett anonymiseringskoncept med operativsystem på usb-stickor avsett för känsligt nyhetsjournalistisk verksamhet. Jag skulle vilja se svenska redaktioner sätta upp krypterade VPN-tunnlar redan i dag. Det blir ofantligt mycket svårare för den politiska makten att ”komma åt” den typen av garanterat anonym kommunikation om den används i uttalat demokratiskt syfte inte bara bland oppositionella i diktaturer utan även av exempelvis journalister i väst. Regeringen skulle knappast ens försöka implementera ACTA-diktaten om förbud mot anonymiseringstjänster om dessa redan är en grundbult i svensk journalistik i stället för något som mest rör universitets- och forskningsvärlden (eller som, enligt upphovsrättslobbyns vulgärargumentation, ”pirater och pedofiler gömmer sig bakom”).
Detta skulle i förlängningen bli ett vapen mot hela datalagringen och massövervakningen, när VPN-tjänsterna blir folkligt utbredda och enkla att installera, och privatpersoner börjar hålla sin privata kommunikation hos tjänster ”inne i nätet”, vilka inte operatörerna råder över och därmed inte är skyldiga att lagra.
Då behöver ingen trippa mellan övervakningskamerorna på väg till internetkaféet för att skicka ett känsligt tips till Uppdrag Granskning.
KJELL HÄGLUND
