Ge mig mer än ett upprörande case
Mediebolagen skryter gärna om hur man i dag ger fler perspektiv än tidigare. Men när större granskningar och genomgångar får stå tillbaka för enskilda upprörande case – så är det samtidigt kanske svårare än någonsin för en medborgare att bilda sig en uppfattning i en fråga utifrån en journalistisk publicering.
Inom forskningen gör man skillnad på kvantitativa och kvalitativa undersökningar. Resultaten på de förstnämnda kan ofta anges i siffror eller procent. Kvalitativa undersökningar är bättre på att hitta olika exempel på olika företeelser.
I journalistiken så använder man båda dessa undersökningsmetoder. Vi rapporterar kvantitativt utifrån exempelvis statistik, rapporter och olika typer av data. Och så berättar vi kvalitativt om olika case som drabbats av missförhållanden. Helst ska publiceringar innehålla båda dessa delar, men min bild är att det sker allt mer sällan.
Häromdagen förberedde jag en föreläsning och gick igenom gamla TV-reportage från tiden då jag började arbeta på SVT, 2009. Reportagen då liknade på olika sätt dagens nyhetsinslag, men med en avgörande skillnad. 2009 erbjöd reportagen och inslagen en mer heltäckande bild av ett ämne. Reportage som för nio år sedan ofta innehöll tre intervjuer eller fler tillsammans med någon form av statistikunderlag innehåller i dag oftare bara en eller två intervjuer – utan statistik.
Detta förekommer naturligtvis inte bara på SVT. Tidningen GT i Göteborg är exempelvis mycket skicklig på att hitta och berätta om upprörande missförhållanden som drabbat enskilda personer. Men frågan är vad dessa berättelser i slutändan gett läsarna.
Ett återkommande tema i tidningen är till exempel indragen assistans. Sedan i somras har tidningen skrivit om olika drabbade personer i juli, september, oktober och december. Det är starka artiklar som är välskrivna och upprörande. Men ingen av artiklarna ger läsaren en bild av huruvida det här är ett stort eller vanligt problem.
Jag ser liknande tendenser hos såväl morgontidningar, som hos public service.
”Men vi följer ju upp artiklarna, och ger fler perspektiv på det sättet”, invänder kanske någon. Nja, snarare är det bland en del medier kutym i dag att låta en person spy galla över något som hen upplever som ett problem, för att sedan låta motparten ”svara” i en ny artikel som i bästa fall skrivs senare under samma dag.
Till saken hör också att dagens flyktiga mediepublik inte sällan hittar sina nyheter via sociala medier. Mediekonsumenter följer i allt mindre grad särskilda medier och är i större grad beroende av vad som ”dyker upp i flödet”. Detta ställer högre publicistiska krav på medierna att prestera opartiskhet i varje enskild publicering än tidigare.
Med ett val som närmar sig kommer mediekonsumenter behöva skapa sig en uppfattning om hur det är ställt i Sverige. Det kommer att kräva mer av oss journalister än bara kvalitativa berättelser om enskilda missförhållanden, som riskerar att snedvrida svenskens bild av sitt land.
Detta problem blir kanske som tydligast när det gäller kriminaljournalistik. De flesta mediehus lägger ansenliga resurser på att stup i kvarten ringa polisen för att ta reda på om något nytt brott begåtts någonstans, eller om någon trafikolycka skett. Effekten blir att en orimligt stor del av den producerade journalistiken rör just brottslighet. Inför valet i höst har nu brott och kriminalitet seglat upp som en av de viktigaste valfrågorna. Inte för att människor är speciellt mycket mer utsatta för brott i dag, utan för att den upplevda tryggheten försämrats. Vilken roll har vi journalister spelat i den utvecklingen?
Fram till valet vill jag se mer journalistik med både ett kvantitativt och kvalitativt underlag. Jag vill ha mer än ett upprörande case.
