Glöm inte människorna bakom alla historier
Det är när jag ska gå som det händer. Han väljer en av sina medaljer från simklubben och sträcker fram den. ”Jag vill att du ska ta den”. Nej, nej, inte ska väl jag – men egentligen tänker jag ju: Vad ska jag med en simmedalj till?
Det är när jag ska gå som det händer. Han väljer en av sina medaljer från simklubben och sträcker fram den. ”Jag vill att du ska ta den”. Nej, nej, inte ska väl jag – men egentligen tänker jag ju: Vad ska jag med en simmedalj till?
Det är flera år sedan nu. Han, den äldste sonen, i en familj som flyttat till Calcutta från fattiga landsbygden. De tillhör en låg kast som betraktas som oren eftersom de städar toaletter. Den som städar toaletter får inte röra andras mat, glas eller porslin, men det är inte alla som bryr sig nu för tiden.
Intervjun handlade om att födas till olika värde och att växa upp som ”oren”. En berättelse om att försöka hålla sig kvar i skolan, om att vara smutsig utan att kunna bli ren och om att gå med i simklubben och vinna medalj. Kampens belöning blev arbetslöshet – inte ens jobb som toalettstädare.
Under en dag vandrar vi runt i hans liv. Huset med ett rum, mamma toalettstäderskan och försörjaren, simklubben med sina nu tomma bassänger, skolan med nya barn. Och när vi skiljs åt – medaljen.
Senaste storstädningen dök den upp igen i en skräpig låda. Bland pennor, kvitton som gud glömde, miniräknare från servicebolaget, ensamma örhängen och annat som är oklart vad man ska göra med låg det billiga plastfodralet med medaljen. Bandet i grönt, vitt och rött hade blivit solkigt. Många gånger har jag vägt den i handen och tänkt: ”Men va fan, nu slänger jag den”. Varje gång kommer orden han sa när jag fick den tillbaka. ”Jag vill att du ska ha den för att du ska minnas mig”.
Journalistens privilegium är att få dimpa ner i någons värld och fråga om allt svårt, om det som sällan uttalas – och få svar. Ibland förstår inte den som talar hela innebörden av det han eller hon berättar, ibland förstår de just exakt medan de berättar,
ibland värjer de sig mot sin egen berättelse och någon gång är den knivskarp.
En bra intervju om sociala frågor handlar om mötet. Lättade, förundrade och matta sitter de där efter sin berättelse som någon med intresse lyssnat på, frågat vidare om, delat utan att vare sig döma eller ömka. Det journalistiska privilegiet är att ta hela historien och sedan lämna människan vars historia det var.
Många journalister våndas över det, samtidigt som de flesta känner lättnad inför att det är så det går till. De riktigt coola tycker hela grejen är sentimentalt trams och använder människan bakom yrkesrollen bara i syften som gynnar rollen. Skillnaden är i praktiken ganska försumbar, även om cynikerattityden brukar vara en bekväm hållning för den som sedan tänker ägna sig åt tarvligt bruk av det berättade.
Men de intervjuade då? Många vill ge bort sin historia för att de hoppas att den ska betyda något. För någon annan. Ibland handlar det om ett vagt hopp att lämna ett avtryck. Och vissa svarar helt enkelt eftersom någon frågar.
Killen i Calcutta förstod allt om journalistik, fast han aldrig blivit intervjuad förut. Han hade ingenting emot att ge bort sin historia, men det betydde något för honom att göra det. I utbyte ville han en enda sak – att jag skulle komma ihåg honom.
Och varje gång jag hittar medaljen med reliefen av en svan kommer jag att minnas att i Calcutta bor Panchi Dasa Hazras äldste son. I ett land där nästan ingen kan simma tog han medalj för National Swimming Association.
redaktör, Re:public Service
