Glossy behöver inte vara glättigt
När John Travolta-filmen Perfect hade biopremiär 1985 ironiserade svenska recensenter över att den gav ”en skrattretande orealistisk bild av hur journalister arbetar”.
När John Travolta-filmen Perfect hade biopremiär 1985 ironiserade svenska recensenter över att den gav ”en skrattretande orealistisk bild av hur journalister arbetar”.
Som om filmen skulle ha utgett sig för att skildra en glåmigt underbetald svensk nöjesredaktion, och inte tillvaron på det tidiga 1980-talets journalistiska drömfabrik Rolling Stone – en värld svenska dagspressjournalister alltjämt vägrar tro existerar.
I själva verket var Perfect faktagranskad av magasinsjournalistisk expertis och rentav inspelad på Rolling Stone-redaktionen i New York – det var till och med en äkta, publicerad Rolling Stone-artikelserie vi kunde se växa fram i John Travoltas grönlysande Tandy-display om nätterna på hotellrummet, när han var i Los Angeles för att avtäcka den nya, exploderande gym-kulturen.
Och det var exakt där min egen journalistiska bana började, exakt där jag började föredra djup magasinsjournalistik framför ytskrapande dagstidningar, exakt där jag började vända på kronorna för att ha råd med Vanity Fair, Esquire och New Yorker i stället för Expressen och New Musical Express.
I Sverige, detta homogena dagspressland som alltid lyckas översätta ”glossy” till ”glättigt”, är vi magasinsnördar en hunsad sort. Varje gång Perfect TV-sänds sent om natten i någon reklamkanal sitter jag där och svär åt TV-bilagans rutinmässiga kalkonbetyg och vår egen låga glanspapperstatus.
Problemet har varit att Perfect, trots den redaktionella realismen, är en kackig film. Men nu får vi en ny, fräsch inspirationskälla på TV, och våra dagspresskolleger en möjlighet att uppdatera sig om Magasinets Magi: när TV400 snart börjar visa dramaserien Dirt.
Här finns den arketypiska konflikten mellan chefredaktör och marknadschef, här finns den mytiska Väggen, där nästa nummer växer fram dag för dag, här finns brainstormingen kring omslagsrubriker, här finns de defaitistiska redaktionsmötena om hotande nedskärningar som förbyts i kreativ hyperaktivitet. Och här finns inte minst chefredaktörens (Courteney Cox) sågning av pressreleasenyheter, inför en mäktig Hollywood-PR-chef som hon för ovanlighetens skull släppt in på sitt kontor: ”Åh, jag älskar pressreleaser, det är så kul att avkoda dem! Får jag se . . . medical attention – okej, ett nose job eller en abort. Exhaustion – antingen avgiftning eller nervsammanbrott.”
Just detta tema är unikt, och orsaken till att även amerikanska TV-kritiker varit halvblinda för kvaliteten i Dirt: även i USA är dagspressen omedveten om hur magasinsjournalistiken för länge sedan slutat ta omvägar via det alltmer lobbyistiska PR-maskineriet.
”Var är PR-agenterna?” frågade exempelvis en av USAs mer inflytelserika TV-kritiker efter premiäravsnittet och trodde sig ha pekat ut seriens brist på verklighetsförankring.
I själva verket är PR-folket exakt fångat i Dirt – som några man undviker eller lurar sig förbi. Först efter det att chefredaktören gett upp ett sensationellt gräv-scoop kan hon höras sucka till reportern: ”Du kan ju åtminstone höra vad PR-människan har att säga” (underförstådd fortsättning: ”. . . innan vi steker det helt”).
Liksom amerikansk dagspress är Aftonbladet och Expressen oftast i händerna på PR-agenter och adderar pratminus till pressreleaser. Skillnaden är att Sverige saknar även de sylvassa magasinen.
Desto större anledning att följa Dirt i svensk TV.
redaktionschef, Residence & redaktör, Weird Science
