Goda italienska nyheter är inte nyheter

Den första filmen baserar sig på Roberto Savianos fantastiska bok om Neapel-regionen maffia, camorran. Filmen är lika dunkande verklig, har samma närvaro och osentimentala förhållningssätt som sin förlaga. Skådespelarinsatserna är utmärkta, regissören är praktiskt taget okänd och ”bara” 40 år. En vårkyckling i italienska kultursammanhang. 

Den andra filmen är ett porträtt av en av den italienska efterkrigstidens mest gåtfulla och tvetydiga personligheter, Giulio Andreotti. Il Divo (den gudomlige), heter filmen om den flerfaldige premiärministern som misstänks för maffiasympatier. Filmen är en naturlig uppföljare till många andra utmärkta filmer om Italiens dunkla hemligheter genom åren.

Intet nytt under solen alltså. Men ändå är det första gången på länge som italiensk film får ett så gott mottagande utomlands. Personligen tror jag att det är landets kulturella, ekonomiska, politiska och sociala kris som äntligen börjar ge ett kreativt avtryck i konsten.

Många italienska samhällsdebattörer misstänker däremot att den här sortens filmer går bra internationellt, därför att de bekräftar den utländska publikens negativa bild av Italien. Folket som väljer Silvio Berlusconi till premiärminister är alltså fortsatt ängsliga över vad omvärlden ”egentligen” tycker om dem. Varför berättar ni aldrig om de glada och trevliga och vackra sakerna vi gör?

Den typen av kommentarer kommer då och då från diplomatiskt håll. Varför rapporterar du bara negativa nyheter från Italien? Varför bevakar du inte de italienska fredsbevarande styrkorna i Afghanistan och Libanon, i stället för sopkatastrofen i Campanien, politisk korruption och maffian?

No news are good news, brukar det ju heta. Man skulle kunna vända på det också och säga att good news are no news. Det vet de flesta i vår bransch, medan det ofta är fullkomligt obegripligt för dem som står utanför journalistiken.

Så medan Gomorra och Il Divo går ut på segertåg utomlands, bänkar sig italienarna i TV-soffan för att se ”I Cesaroni”. TV-serien om familjen Cesaroni från Roms arbetarstadsdel Garbatella, har slagit alla publikrekord i italiensk TV. Corriere della Sera har precis börjat sälja TV-serien på dvd tillsammans med tidningen till ett fördelaktigt pris. Succén är ­given. ALLA tittar på ”I Cesaroni”.

Serien berättar vardagsdramatiken i två vuxna bröders liv. Den ene är änkling och driver en enkel restaurang i Garbatella. Han är omgift med sin ungdomskärlek, som har skilt sig från sin man. Tillsammans har de fem barn, varav två är otroligt snutfagra och kära i varandra. Kvinnan har levt i Milano i många år. Därmed är både syd och nord representerat. Den andre brodern är ogift och har sin svendom i behåll! Alla försök att para ihop honom med något trevligt fruntimmer är förgäves. Men han är inte gay, påven förbjude, åtminstone inte hittills.

”I Cesaroni” talar visserligen då och då om ”moderna” frågor som homosexualitet och invandring. Men i det stora hela uttrycker serien framförallt italienarnas idealisering av familjen som institution och individens enda trygga hamn i ett fientligt och kaotiskt samhälle.

I TV-serien är alla snälla mot varandra och allting slutar alltid väl. Alla står för vad de gör och ber om ursäkt när de har gjort fel. Alla är lika generande rentvättade och välstrukna som italienarna är på riktigt.

Men där både börjar och slutar parallellerna med verkligheten. ”I Cesaroni” visar tragiskt nog upp den italienska familjen och samhället just så som italienarna skulle vilja att de vore, men inte är.

Detta sockersöta, konfliktfria TV-drama är svårsålt utomlands. Det är lättare att lura sig själv än andra.