Godkänd journalistik tveksam väg
Kan journalistik standardiseras? Elkontakter kan, liksom säkerhetslösningar för flygplan och hur man testar mediciner. Men journalistik?
Ändå är det just vad Reportrar utan gränser, RUG, föresatt sig att göra. Tillsammans med standardiseringsinstituten i Frankrike och Tyskland bjöd de nyligen till konferens i Paris. Jag var där tillsammans med 80 andra personer, på olika sätt knutna till den europeiska medievärlden.
Syftet med konferensen var att lägga fast en plan för att ta fram en standard för vad journalistisk kvalitet är för något. Projektchef för ”Journalism Trust Project” är RUGs Olaf Steenfadt. Han menade att tanken bakom projektet är att stärka riktig journalistik i kampen mot fake news.
Mötet ställde sig bakom en plan som innebär att det kommer startas tre internationella arbetsgrupper, som den som är intresserad av saken kan ansluta sig till. Ämnena beskrevs så här:
- Identitet och transparens – berätta vem du är. Till exempel bör en tidning uppge vem som är ägare.
- Ansvar och professionalitet – berätta hur du arbetar.
- Oberoende och etik – berätta om dina värderingar.
På ett drygt år ska grupperna arbeta fram kriterier på dessa områden, som tillsammans ska beskriva vad ett mediehus av hög kvalitet är. Ett dokument som, möjligen, skulle kunna antas av standardiseringsinstituten och bli en standard, som enskilda mediebolag skulle kunna deklarera att de avser att följa. Som en kvalitetsstämpel.
Idén är inte så dum. Riktig journalistik är under attack och att försöka formera en försvarslinje med hjälp av kvalitet har sina poänger. Naturligtvis finns det en risk för att det blir ett slag i luften. Men det här är ett seriöst försök att hantera en svår utmaning och seriösa försök bör man inte skjuta i sank dag ett.
Jag ser alltså fram emot arbetsgruppernas förslag. Men jag känner en större skepsis till nästa möjliga steg: certifiering.
Certifiering innebär att mediehusen frivilligt låter en extern övervakare granska om man följer standarden. Övervakaren ska vara godkänd av ett ackrediteringsinstitut, i Sverige till exempel myndigheten Swedac. Om granskaren finner brister, är den yttersta sanktionen att företaget förlorar sin certifiering.
Min skepsis beror på att jag anser att mediehusen inte behöver ytterligare en instans som tar dem i örat. Det räcker så gott med rättsväsendet och det medieetiska systemet.
