Grammatiken måste överlistas ibland
”Personalen blev chockade över beskedet”, ”Försvarslösa, med bundna händer blev det gifta paret brutalt mördade” och ”Familjen är oroliga inför framtiden”.Även om konstruktionerna är vanliga klingar de falskt för många läsare. Samtidigt skulle en rent grammatisk böjning störa andra. Sådana gånger behövs alternativa lösningar.
Visserligen gav Ernest Hemingway rådet att stryka adjektiven, men ibland kan de ändå behövas. Och då händer det att de blir svåra att hantera. Jag har fått en del frågor och exempel kring adjektivböjning, som jag ska försöka reda ut.
Först en snabb grammatikrepetition:
Att adjektiv är beskrivande ord som ”gul”, ”trött” och ”intressant” har nog alla klart för sig.
Dessutom har vi particip, som i stort sett används likadant som adjektiv. De är avledningar av verb, antingen i presens, som ”rasande” och ”brinnande”, eller i perfekt, som ”bortsprungen” och ”stressad”. I skolgrammatiken brukar de hanteras som verbformer, men Svenska Akademiens grammatik har valt att behandla dem som en egen ordklass.
bryt
Gemensamt för adjektiven och participen är att de kongruensböjs efter de ord som de bestämmer. Genus och numerus ska alltså överensstämma med substantivens: ”ett gammalt hus, det gamla huset, de gamla husen, huset är gammalt, husen är gamla” men ”en gammal lada, ladan är gammal”.
Oftast kommer kongruensböjningen naturligt för den som är uppfödd med svenska, men ibland trasslar det till sig. Särskilt när adjektivet står som predikatsfyllnad, eller predikativ som det heter med en nyare term. Predikativ är det vi konstruerar när vi använder verb som inte kan stå för sig själva i en mening, som ”vara, bli, heta, kallas”, och som därför behöver fyllas ut med exempelvis ett adjektiv: Han är sjuk, hon blir ledsen.
bryt
De flesta kongruensfelen uppstår när adjektivet står långt från det ord det syftar på och i stället smittas av genus hos ett mer närliggande ord: ”Orsaken till mannens försvinnande är oklart”, ”Oppositionen mot byggnadsnämndens förfaringssätt har varit mycket starkt”.
Allra knepigast blir det ändå när grammatiken kolliderar med känslan. Kan statsrådet, barnet eller vittnet vara vara sjukt? Rent grammatiskt går det bra, men för de flesta känns det onaturligt att använda neutrumformer om levande varelser. Den bästa lösningen brukar vara att göra en omskrivning: ”Statsrådet mådde inte bra”, ”Pojken var sjuk” eller ”Kvinnan som skulle vittna hade blivit sjuk”.
Kollisionen mellan grammatiskt och naturligt numerus skapar ännu större frustration. Det finns en stor uppsättning kollektiva ord som grammatiskt står i singular men som betydelsemässigt omfattar flera människor, till exempel regering, polis, lag, företag, personal, familj och par.
bryt
Ska vi då böja adjektiven efter betydelse eller grammatisk form? Det är en stilfråga som inte har ett givet svar. I vardagligt tal böjer vi gärna efter betydelse, men i skrift stramas reglerna upp. Tidningarna skriver följdriktigt ofast meningar som: ”Regeringen verkar oberörd av den senaste tidens kritik” och ”Polisen är övertygad om att det finns ett samband mellan bränderna”. Däremot börjar vardagsorden ta med sig talspråkskonstruktionerna in i spalterna. Det går lätt att hitta meningar som: ”Personalen blev chockade över beskedet”, ”Försvarslösa, med bundna händer blev det gifta paret brutalt mördade” och ”Familjen är oroliga inför framtiden”.
Även om konstruktionerna är vanliga klingar de falskt för många läsare. Samtidigt skulle en rent grammatisk böjning störa andra. Sådana gånger behövs alternativa lösningar. ”Paret” kan exempelvis skrivas om till ”makarna”, eller ”de båda” och det går att tala om ”alla i familjen” eller ”familjemedlemmarna” liksom om ”spelarna”, ”de anställda” eller ”företrädare för företaget”
Ibland måste vi helt enkelt överlista grammatiken för att alla läsare ska bli nöjda.
eva.martensson@mkv.mh.se
