Granskningen av Skandia kom för sent
De verkliga 18-taggarna går fredade ända tills dess att aktiekursen rasat ner i källaren och det visar sig att de begått den oförlåtliga synden att gå före i bostadskön. Facit finns dock där hela tiden, mitt framför våra ögon. Konsten är bara att kunna läsa det.
Det är jobbigt när någon påpekar att de egna ungarna inte uppför sig som de borde. Händer det kan man agera på två sätt. Antingen blir man förbannad och viftar bort det, men då växer de kanske upp till huliganer. Eller så biter man ihop och tar itu med problemet. Det första är vanligast.
Samma sak med framtiden. Vi har alla våra drömmar om vad det ska bli av den och det är jobbigt när någon försöker påpeka att något annat är på väg att hända. Det finns få saker vi är lika rädda om som våra barn och våra drömmar, fördomar och kärast hållna missuppfattningar.
Alla hindrar oss att se.
Sent 70-tal bjöds en grupp smarta amerikanska konsulter från nystartade Boston Consulting Group in till Sverige för att skissa på vår framtid. Gruppen leddes av en kille som hette Ira Magaziner, som senare skulle bli en nyckelperson i Bill Clintons administration, och de lade fram en halsbrytande rekommendation; nämligen att Sveriges styrka var det nära samarbetet mellan stat och kapital och då främst inom två områden, telekommunikationer och läkemedel. Där skulle vi satsa, sa dom.
bryt
Denna så kallade Boston-rapport blev totalt utskälld av alla. Jag minns inte om det var staten eller kapitalet som beställt den men alla hatade den lika intensivt. Varken politiker eller näringsliv ville höra att de var beroende av varandra och alla var dessutom överens om att vi måste rädda de svenska basnäringarna först, skog, järn och varven.
Så här 25 år i efterhand kan man däremot konstatera att Boston-rapporten hade 100 procent rätt.
Är det inte lite samma sak med Skandia?
En väldig massa fakta har funnits öppet tillgängliga men det är först i efterhand som vi klarar av att sätta ihop dem på att meningsfull sätt. Ta till exempel alla dessa helsidesannonser på Skandia AFSs VD Jan Carendi där han stod bakom rodret på en gigantisk segelbåt i rykande storm, borde inte de varit nog för att dra igång en granskning av bolaget? Borde de inte ha väckt lite misstankar om att pensionspengarna kanske inte förvaltades på det bästa tänkbara sätt?
Titta sedan på Ericsson.
bryt
En kväll i mitten av 90-talet träffade jag en kille som såg ut som ”Radar” i MASH ungefär, som kaxigt berättade att han jobbade på ett Ericsson-bolag som hette Ellemtel och som skulle utveckla nästa generation plattformar för digitala växlar. ”Är det ett bra jobb”, frågade jag varvid han svarade ”Jajamensan, vi har fått 5 miljarder att sätta sprätt på” och det gjorde de för några år senare var Ellemtel nedlagt utan att ha levererat något.
Märk att detta hände under Ericssons framgångsår, när vinsterna steg, börskurser rusade, bonusprogrammen hade prime time och alla sjöng ledningens lov, men vänner på bolaget himlar med ögonen och berättar att då, när Ericsson påstods gå så bra så hade dom minst två dikeskörningar till som var lika allvarliga som Ellemtel, men som ingen utanför bolaget känner till.
Hade det gått att skriva en kritisk granskning av Ericsson under succéåren? Det fanns i alla fall tillräckligt för att sätta ett antal frågetecken inför prognoserna om fortsatta framgångar. Hade någon varit intresserad av att granska Skandias och Jan Carendis affärer då när bolaget såg som mest framgångsrikt ut?
Knappast, eller hur.
bryt
Journalistik fungerar inte så. Janne Josefsson kör dold kamera på lokala kommunalråd men skulle aldrig göra det på Göran Persson och Stora Journalistpriset går till folk som avslöjar bisarra brittiska lorder, fifflare i näringslivets marginal och IT-bolag som redan är på fallrepet medan de verkliga 18-taggarna går fredade ända tills dess att aktiekursen rasat ner i källaren och det visar sig att de begått den oförlåtliga synden att gå före i bostadskön.
Facit finns dock där hela tiden, mitt framför våra ögon. Konsten är bara att kunna läsa det.
