Grävandet blir bättre med Google

Den fina journalistiken bedrivs på ”fältet”. Den fula skrivs på ”kammaren”.

Ordet kammare har en sorglustig historia i modernt språkbruk. I sin neutrala betydelse är det smått utplånat, men dess negativa klang – att man gör suspekta saker ”på kammaren” – frodas friskt bland inte minst journalister.

Jayson Blair satt, enligt svenska tidningar, just ”på kammaren” och fejkade sina frilansartiklar i New York Times. Trots att hans arbetsrum sannolikt inte skilde sig det minsta från frilansande fältgrävares hemmakontor som aldrig benämnts som ”kammare” eller kommenterats över huvud taget.

Först den som ertappas med fusk placeras i skamlig ensamhet ”på kammaren”.

Men det som gör kammarepitetet ytterligare nedvärderande är den underförstådda allmänna kännedomen om vad en journalist har tillgång till där på kammaren. Bredband!

Och om en frilans, vars raison d’être är att kränga knäck till varje pris, väl sitter där på sin kammare och kan surfa loss i full frihet… ja, då fattar man väl att det blir fusk och fejk av alltihop? En journalist som jobbar på fältet anses tvärtom få ”förstahandsinformation” och se ”med egna ögon”.

Problemet är bara att de flesta jobb som avslöjats som fuskverk fejkats ute på fältet. Och att de jobb som åtminstone jag respekterat mest och läst med största intresse brukar ha sammanställts ”på kammaren”. Av kolumnister, korrespondenter, analytiker och kritiker vars främsta arbetsredskap är Internets sök- och bokmärkesfunktioner.

Själv gjorde jag nyligen upptäckten att rena fältjobb faktiskt kan bli bättre om man googlar dem på kammaren än jagar dem på gatan. Jag skulle skriva en story om butikskedjan Clas Ohlson och dess osannolika ekonomiska tillväxt även i lågkonjunktur. Ju mer jag pratade med nyckelpersoner och nosade i butikerna efter storyn, desto tunnare blev den. Efter att ha intervjuat allt från höga chefer till butikspersonal undrade jag om allt företaget köpte och sålde var floskler.

Jag hade kunnat skriva storyn ändå, full med siffror och citat om ”duktiga inköpare och en stark folklig företagsfilosofi”. Eventuella läsare skulle ha somnat. Själva anfangen hade varit ett utdraget Zzzz.

I stället prövade jag att koka ned min ursprungliga teori till en enda nyckelmening: ”Har du kollat på Clas Ohlson?” Min nya hypotes var att Clas Ohlsons magi vilade i det faktum att nästan alla svenskar någon gång ställt, eller fått, den frågan.

Alltså skulle jag söka kundernas berättelser. Återstod att ställa sig vid kassorna i närmaste Classebutik, som en annan Aftonbladet-praktikant på Vi 5-uppdrag i Globen-gallerian? Eller skulle jag ”fråga runt i bekantskapskretsen” (en av vår tids värsta journalistklyschor) och göra en sån där slappt tjejtidningsironisk ”högst ovetenskaplig undersökning”?

Nej. Jag barrikaderade mig på kammaren några arbetsdagar och googlade järnet. Skrev helt enkelt in orden ”har du kollat på Clas Ohlson” i sökfältet och fick fantastiska svar från ett helt, svenskt folkdjup. När jag i slutändan kunde formulera en mening som ”Formgivare, syntsamlare, utförsåkare, modellbyggare, tidningsbud, amerikaseglare, ministermördare – alla hittar vad de behöver på Clas Ohlson”, så låg det sanna, märkliga mänskliga berättelser bakom vart och ett av exemplen, bland annat framgrävda ur gästböcker, diskussionsgrupper, webzines, konsumentsajter, bloggar och resedagböcker.

Vi har levt med Internet så länge nu – och därute på fältet har folk blivit så medieövertränade – att det kan vara dags för en omvärdering.

Nätet är det nya fältet.

Kjell Häglund