Gunny Widell var en riktig dam
Jag skulle skriva en bok om Lukas Bonnier och läste allt jag kom över om Åhlén & Åkerlund, det veckotidningsförlag som var ”Luckes” pastorat. Men det var först när jag träffade den legendariska redaktören Gunny Widell i hennes lägenhet på Kungstensgatan i Stockholm som jag verkligen fick en känsla för förlaget.
Den framgångskultur och den dekadens som präglade Åhlén & Åkerlunds korridorer under mitten av 1900-talet. Då Åhlén & Åkerlunds intäkter var helt avgörande för Bonniers balansräkningar.
Gunny Widell var åldrad – hon blev 85 – när jag intervjuade henne. Men hennes lyskraft, spefulla elegans och grace var intakt. Hon öppnade dörren i svarta tajts och vit kråsblus framhävd av ett svart lackskärp. Hon stödde sig på rullatorn men mer som den vore en bardisk på Riche än ett hjälpmedel för stela leder. Ur sin vadderade bh plockade hon då och då fram en vit mobiltelefon och läste högt ur sms med branschråd hon skickat sina barnbarn (Hannah Widell och Amanda Schulman är båda verksamma i mediebranschen).
Gunny Widell hade lite svårt att prata men tungan var fortfarande sylvass: Månadsjournalen, sa hon, är den enda tidning som dött av högfärd. Och så nickade hon mot en ny utgåva av M-Magasin och fnös: sista skriket från ångestindustrin.
Nere från gatan kunde man se Bonniers högkvarter på Torsgatan och Gunny Widell pekade ut den homosexuelle designern Sighsten Herrgårds lägenhet på andra sidan gatan. Det var en bild av hennes habitat som tidningsmakare. Åhlén & Åkerlund var en märkvärdig kombination av radikal modernitet och konservativ mediekultur.
Som anställd fick man sällan, eller aldrig, sparken av bröderna Albert och Lukas Bonnier. Däremot kunde man lätt omplaceras. Gunny Widell var en av förlagets kriskonsulter. Gick en titel dåligt fick Gunny Widell rycka in och rädda upplagan. Hon var chefredaktör för elva tidningar: däribland flaggskepp som Husmodern, Vecko-Revyn, Året Runt och Damernas Värld. Hennes publicistiska insikt och instinkt var förmodligen så banbrytande att det är svårt att förstå djupet av den i dag (vilket de allt för få och korta dödsrunorna bekräftar).
”Gick man upp till Abbe och sa: jag tycker så här och Gunny Widell så här, så skulle Gunny vunnit hands down”, sade förlagschefen Per Tengblad när jag intervjuade honom. ”Och det var välförtjänt. För Gunny hade sådana insikter som i efterhand låter helt självklara men som lade grunden för god underhållningspublicistik i Sverige: hon kunde skapa begär, inte genom att trycka in det, utan genom att väcka det.”
I en fin text på Expressens kultursida påminde kollegan Björn Wingård om Gunny Widells bakgrund i Härnösand: hennes pappa dog när hon var två. Hon var knappast ensam om den erfarenheten på Åhlén & Åkerlund. Tvärtom kom många av de mest framstående journalisterna från brutna hem. Även Sven Broman, Gunny Widells manliga motsvarighet, växte upp som faderslös norrlänning.
Bonnier blev den ställföreträdande familjen. Albert Bonnier jr deras ställföreträdande far. De intima relationer som utvecklades på Åhlén & Åkerlund var ofta problematiska: många anställda, även Gunny Widell, pensionerades med en känsla av att ha blivit sviken av den familj hon tjänade under sitt yrkesliv. Kanske var det den oundvikliga baksidan av familjekänslan: plötsligt var man inte längre familj utan förbrukad före detta anställd.
I vilket fall var Åhlén & Åkerlund ett drivhus för journalistisk talang. Och Gunny Widells klassresa var det svenska 1900-talets: hon personifierade urbaniseringen, kommersialiseringen, individualiseringen. Jag är glad att jag fick träffa henne, hon var levande historia, en riktig dam.
