Har ni fest eller?
En av journalistikens mardrömmar går ut på att den riktigt roliga festen pågår någon annanstans. Alla utom man själv är där. Sånt kan få en medelålders, småfet redaktör att vakna med hjärtklappning.
Nåt nytt, bläddrar rastlöst efter nåt nytt. En ny språkdräkt, kanske, en större modell. Koreanska? I Sydkorea finns nättidningar där journalisterna får betalt utifrån hur många som läser deras texter. Frågan är bara hur många minuter man skulle klara sig i den konkurrensen.
Eller också får man förnya sitt gamla språkisch, fräscha upp det med nya ändelser och peta in några aboo och bli gussen med värsta nasty tugget. Fast Gringos formel, miljonspråket, har sina begränsningar. Vilket märks när deras egna skribenter ska skarva ihop det med sin akademikersvenska. För att citera ur Carlos gringoblogg om feminismen ”fett svårt att skriva saker som man är strukturellt överordnad inom”.
Gringo handlar till stor del om identitetsbygge, hur man uppfattar sig själv och hur andra ser på en. Att det journalistiska innehållet varken är särskilt upphetsande eller förnyande, det har mindre betydelse. När Gringo ska framhålla sina egna förtjänster lyfter man fram sin amatörism och den ”humoristiska tonen”. Visst, det är viktigt med rätt attityd. Vilket påminner om ett gott råd som unga kvinnor lär ha fått på 50-talet. Sina skavanker döljer man bäst genom att ”gå fort och se glad ut, då är det ingen som märker något”.
bryt
Det finns så många drömmar inom journalistiken. Ett har de gemensamt – de handlar om något Nytt. Till exempel drömmen om de nya läsarna/lyssnarna/tittarna. Jamen de gamla KAN man ju. Men tänk om det gick att locka till sig de där sprillans nya läsarna som är evigt unga. Det kanske går, med hjälp av de nya skribenterna. Ni vet, de som är amatörer och samtidigt oerhört kunniga och villiga. De gör det dygnet runt, alldeles gratis. Låter det inte härligt? Som ett enda stort summer-of-newslove-party. Alla är där, annonsörerna också.
Var är de, då? En av journalistikens mardrömmar går ut på att den riktigt roliga festen pågår någon annanstans. Alla utom man själv är där. Sånt kan få en medelålders, småfet redaktör att vakna med hjärtklappning. Då förstår de listiga pop-pojkarna att sätta in stöten. Deras jobb är att hålla koll och nu har de utsträckt sitt bevakningsområde från musik till bloggar i största allmänhet. Samt att skrämma upp ängsliga redaktörer med historier från gratisvärlden.
I sådana lägen finner jag en särskild njutning i att påbörja en text om ”överklagandet mot utbyggnaden av köpcentret i Valbo” eller varför inte ”en ny modell för fastighetsförvaltning i Södertälje”. Samhällsplanering är min favoritgren. Jag blir på gott humör av att sätta mig in i utdragna, demokratiska processer. Att skriva om dem, och – håll i er nu – ta betalt för det.
bryt
När Nils Lundgren presenterar Junilistans kandidater till riksdagsvalet, framhåller han stolt att listan inte rymmer några politiker. Inom både journalistik och politik finns en likartad syn på meriter. Elin Ek, Grynet, tror att hon har fått programledarjobbet för SVT-satsningen Folkvald för att hon INTE är politisk reporter.
Jag tror däremot inte att Grynet – och knappast heller Nils Lundgren – skulle få sommarjobba som gorillaskötare. En så ansvarsfull uppgift som daglig vård av lille Enzo, kan inte överlåtas på amatörer.
