Har vi haft fel i 100 år?
Vem kan man lita på? Staten eller kapitalet?
Frågan debatterades livligt vid Unescos världskongress i Jakarta nyligen. Den hölls för att fira Pressfrihetens dag och pressnämndernas roll hamnade i fokus vid flera seminarier. I dag växer pressnämnder fram i en rad länder i Asien. Jag var där för att tillsammans med andra kolleger från Europa berätta för dem om våra erfarenheter från 100 år av självreglering.
Ganska snart märkte vi en underlig sak.
Trots att det rörde sig om nystartade pressnämnder hade de massor av anställda. Östtimor, med en dryg miljon invånare, har en pressnämnd med 30 anställda, lika många som till exempel Indonesiens. I Sverige hanterar PO och PON betydligt fler klagomål från allmänheten på fyra anställda.
Svaret var enkelt: staten betalar.
Jag underströk betydelsen av att vara oberoende av stat, parlament och myndigheter på grund av deras potentiella förmåga att begränsa mediernas frihet. Jag fick mothugg direkt.
Ordföranden för Indiens pressnämnd (18 anställda) heter Chandramauli Kumar Prasad. Han ansåg att det verkliga oberoendet ligger i att lita på de demokratiska institutionerna och låta dem finansiera verksamheten med stöd i lag. Han hävdade med emfas att det är vi i Europa som inte är oberoende eftersom pressnämnderna finansieras av dem som ska granskas: medierna.
Jag ska erkänna att hans resonemang tvingade mig att tänka efter. Det lät bestickande. Har vi haft fel i 100 år?
Problemet med hans resonemang är emellertid att det avgörande perspektivet inte handlar om vem som granskas (medierna), utan vem som granskar.
En statligt finansierad granskningsverksamhet av medierna innebär ett ständigt hot om ingrepp och begränsningar i mediernas verksamhet från just de som medierna har en demokratisk uppgift att granska. En pressnämnd, som PON, är ett uttryck för självreglering. En ambition från mediernas sida att visa att man hanterar yttrande- och tryckfrihet på ett ansvarsfullt sätt. Självreglering kan aldrig styras utifrån – kraften finns i det egna ansvarstagandet. Så vid närmare eftertanke är jag tillfreds med att det pressetiska systemet i Sverige finansieras av pressen. Trots att vårt kansli bara är en sjundedel av Östtimors.
