Hatet har blivit en social aktivitet
Tystna inte! Det var budskapet från tre inbjudna talare, feministen Anita Sarkeesian, forskaren Kate Miltner och journalisten Laurie Penny, som talade om näthat och kvinnohat vid Media Evolutions konferens i Malmö. Följdfrågan kom från en etablerad programledare – vars röst ändå sprack av gråt – men hur gör man för att orka?
Det är tungt att ta del av den hatkampanj som medieanalytikern, feministen och bloggaren Anita Sarkeesian utsattes för när hon sökte pengar på Kickstarter för att göra videofilmer där hon gör kulturanalyser av spel. Förutom de hot om våld, död och våldtäkt som hon fick ta emot gjordes internetspel där användare kunde slå på en bild av henne tills bilden blev röd.
På olika forum delades poäng ut baserat på hur man lyckades cybermobba Sarkeesian.
Cybermobbens mål var att skrämma henne till tystnad, deltagarna njöt av kampanjen, de roades av att jaga henne som ett byte. Hon blev spelets ondska, en feministisk ”overlord” som vill förstöra spelvärlden för att bygga upp en ny feministisk värld, som spelarna hetsades till att förgöra.
När hon nu efteråt analyserar det som skedde beskriver hon det som att kvinnohatet har ”spelifierats”. Samtidigt är likheten mellan hennes feministiska analyser av spelen och mobben slående.
Det är inte svårt att applicera Anita Sarkeesians analyser av hatet som ett spel, på den erfarenhet som tyvärr många journalister fått det senaste året. Hatet har blivit en social aktivitet som personer – majoriteten är män – roar sig med efter jobbet. Ett sällskapsspel där man får uppmuntran av sina medspelare att kämpa vidare.
Forskaren Kate Miltner vidgar bilden. Hon påminner om hur forskare redan på 80-talet beskrev vad som då kallades ”flaming” och ”flamewars” på olika BBSer. Jag minns från de e-postlistor jag var med på under 90-talet hur vi satte ihop regler – så kallad netikett. Reglerna om god ton och respekt var något som ingav stolthet bland oss nätanvändare. Tyvärr ser jag att när deltagare i mina twitterflöden nu försöker ta upp dessa frågor så möts de av raljans och förakt. Det gör mig därför orolig när Kate Miltner säger att allt som sker på nätet har sin grund i det samhälle vi lever – ”off keyboard”.
Hatet finns redan. Det kommer från alla håll och motkrafterna är svaga. Mobbningens mekanismer – där man får bekräftelse av sitt gäng som hetsar på – drivs till sin spets på nätet.
Den svenska programledarens förtvivlade följdfråga – hur ska vi orka? – handlar därför inte bara om hatet på nätet utan om allt hat. Hur står vi ut? Och ska vi verkligen stå ut?
Som kontrast berättar journalisten Laurie Penny om kärleken på nätet. Hur hon ser hur tjejer inte bara utsätts för trakasserier utan även finner stöd hos varandra. Hur hashtaggar om vardagsrasism och vardagssexism ger möjlighet att berätta om sina upplevelser, få uppmärksamhet och stöd. Det är en motkultur som behövs överallt, inte bara på nätet. En positiv motkultur, en som berättar om upplevelser men inte sprider hatet vidare. Laurie Penny varnar också för att nätet ska ses som farligt för tjejer. Att tjejer varnas för att hänga på Facebook på samma sätt som de begränsas ute i samhället av rädslan för sexuellt våld.
Kate Miltners ”lösning” är att alla arbetar för ett bättre samhällsklimat, där alla uppträder bättre mot varandra, eftersom vi alla är ansvariga för den kultur vi lever i. Tyvärr är det nog så enkelt – och så svårt. Att vi måste orka. Hela tiden. Men ingen ska behöva känna sig ensam i sitt motstånd mot hatet.
De tre talarna Anita Sarkeesian, Laurie Penny och Kate Miltners föredrag går att se på Media Evolutions hemsida.
Annika Hamrud är frilansjournalist och lärare. Hon har tidigare jobbat i över tjugo år på Dagens Nyheter och har även skrivit böckerna Queerkids och deras föräldrar (2005) och Svensk, svenskare… Ett reportage om Sverigedemokraterna (2010).
