Hatkampanj i stället för debatt
En god kulturredaktör är en god lyssnare, med gehör för spännande insikter och teser oavsett politisk våglängd, och komponerar inte bara journalistisk rytm utan dirigerar en kör av motröster.När den politiska trosbekännelsen blivit central i kulturdebatten, inte minst kring ämnen som antisemitism och islamofobi, är det ytterst denna kontrapunkt-teknik - som hos Björn Wiman på Expressens kultursidor - som ger den journalistiska kvaliteten.
Motsatsen är tandemstyrda Aftonbladet Kultur, där Karin Magnusson blivit en marginaliserad "Medvedev " bakom Åsa Linderborgs "Putin". Den 2 april fastnade jag i ett riktigt tjusigt exempel på denna ideologiska enkelriktning, i Torsten Kälvemarks Aftonbladet-recension av Andreas Malms nya bok Hatet mot muslimer. En bok som ironiskt nog mest påminner om Per Ahlmarks omdiskuterade citatbödelböcker från 1990-talet.
Ahlmark ryckte hundratals kortcitat ur både texters och tidsandors sammanhang för att utfärda domen över medie- och makt?elit-Sverige som kommunistiska folkmordsmedlöpare, och Malm gör precis detsamma för att stämpla svenska medier som islamofoba.
Men som enda islamofobiexempel i svensk mediesfär tas i Kälvemarks recension upp att en dansk islamkritiker, tidningen Informations förre chefredaktör Lars Hedegaard, medverkat på ett seminarium "som arrangeras av familjen Ax:son-Johnsons stiftelse som även bekostar tidningen Axess".
Ett upprörande uselt exempel.
För det första har Hedegaard aldrig skrivit i Axess. För det andra, i Engelbergsseminariet i Avesta 2006 (vars hela idé var att låta intellektuella med diametralt motsatta åsikter mötas) deltog även världsnamn från motsatt håll, exempelvis Olivier Roy, som Malm själv i sin bok åberopar som "världens kanske främste islamolog", och den muslimske filosofen Tariq Ramadan, som Malm i sin bok kallar "Europas främste muslimske intellektuelle".
Så varför välja ut ett respekterat, politiskt pluralistiskt, seminarium, med deltagare som Andreas Malm själv åberopar som världsledande islamrepresentanter, och en tidning vari Lars Hedegaard aldrig skrivit (däremot har hans åsikter kritiserats hårt av Axess) som exempel på svensk islamofobi? Kälvemarks eget svar på detta är, i ett ursäktande mejl till Axess-redaktionen, att Aftonbladets kulturredaktör på eget bevåg, och utan att fråga honom, hade lagt till Axess-exemplet i hans text. Detta, och att Axess-redaktören Johan Lundberg förvägrades en svarande debattartikel, och att i stället Andreas Malm därefter fick komma in med en lång text där han ytterligare spädde på angreppet mot Axess, gör att man måste undra över Aftonbladets journalistiska omdöme. Inga motröster. Tennis mot en garagevägg. Hatkampanj i stället för debatt.
Själv skakar jag alltid förfärat på huvudet när jag läser den brittiske, kristne filosofen Roger Scruton, flitigt favoriserad och översatt till svenska i Axess – men när samma tidning också publicerar Scrutons ateistiske dödsfiende Christopher Hitchens uppstår ett kreativt korsdrag som är själva förutsättningen för det goda kulturredaktörskapet. Det är inte ideologiskt färgade, utan ideologiskt låsta medier som är problemet, ur ett kulturjournalistiskt perspektiv – vare sig de står till höger eller vänster.
Och med tanke på hur Åsa Linderborg förnekar förekomsten av antisemitism inom svensk vänster blir hennes stämpling av Axess direkt komisk – skulle en tidning som upplåtit stort utrymme åt exempelvis sufi-muslimen Ibn al-Waqt, redaktör för den muslimska tidskriften Minaret, eller Mohamed Omar (innan han tippade över kanten som islamist) vara "islamofob"?
Åsa Linderborg är en underbar författare, och vore jag kulturredaktör skulle jag inte tveka att anlita henne som skribent. Men hade hon i en artikel listat ett seminarium med Olivier Roy och Tariq Ramadan som exempel på islamofobi hade jag strukit den av ren faktamässig logik och självbevarelsedrift. Kulturredaktör Lindeborg agerar tvärtom: hon smyger in sådant i andras artiklar för att "förstärka" dem. Den drivkraften är inte journalistisk.
