Heja oss journalister – vi gör ett bra jobb!
Med tvåhundra resdagar förra året och utan möjlighet att lämna Stockholm under överskådlig tid framöver trodde jag nog att väggarna inte skulle räcka till för all klättring.
Men så har det (ännu, bör kanske tilläggas) inte blivit. Tvärtom så har världen kommit närmare än kanske någonsin tidigare.
Rika och priviligierade har så gott som alltid kunnat köpa sig fria och trygga. Inte denna gång. Coronapandemin har vänt på perspektivet, ändrat på den globala dramaturgin där de fattiga – och deras länder – alltid är de mest utsatta. När jag för nystartade Global Podd ringer upp Mogadishu, normalt en av världens farligaste platser, är det lugnt och stilla på pandemifronten. Så bra är läget att landet enligt ryktet planerar att skicka läkare till Italien. Och européerna är inte längre önskvärda i Afrika.
Pandemin har gett oss en gemensam berättelse. Och många intressanta nyhetsuppslag. Det kan låta absurt att säga så, men just nu befinner vi oss i ett magiskt ögonblick där alla människor på hela jorden delar samma upplevelse. Det är något vi måste ta vara på.
Pandemin är också en nyttig lektion i hur globaliseringen fungerar.
Plötsligt är platser (Taipei, Guayaquil) som knappast någon tidigare hört talas om högaktuella för nyhetsrapporteringen. Och Wuhan har fått en kartnål lika viktig som någonsin Berlin eller Washington.
Dessutom – det går att få tag på människor på ett sätt som aldrig förr. De som tidigare tillbringat dagar och nätter på viktiga konferenser och möten är lyckliga över att få dela berättelsen med någon som ringer.
Samtidigt är det för många journalister världen över en inte alltför enkel balansgång mellan att förvandlas till hälsoinformatörer och att fortsätta granska makten. Och ovanpå detta desinformation, propaganda, foliehattarnas ”klokheter” och hobbyepidemiologerna som står i dubbla rader på de sociala medierna.
Jag pratar med kollegor och vänner runt om i världen som försöker navigera mellan allt detta, om de etiska problem som uppstår när politiska ledare namnger smittade, och hur de själva anklagas för uppvigling när de rapporterar om politiskt misslyckande i pandemins spår.
Och jag tycker faktiskt att vi sammantaget gör ett riktigt bra jobb! Vi är snabba och vana vid att tänka om – nu har vi blivit ännu snabbare. Vi skapar nya redaktioner, utvecklar format och granskningar i rasande takt.
Journalistiken har vitaliserats. Och – smärtsamt nog för mig som under fyrtio år rest kors och tvärs över jordklotet – så går det faktiskt att göra riktigt bra journalistik också utan att förflytta sig.
Men det kostar på att vara kritisk mot Bukele i El Salvador eller mot Modi i Indien. I en livesändning ser hur jag hur lokala radiojournalister i Guatemala, iklädda munskydd, överlämnar en protestskrivelse mot de inskränkningar i pressfrihet som nu sker i landet. I andra länder fängslas journalister som gör sitt jobb.
När vi nu – kanske – går in i en ny coronafas där världens politiker söker signalera att ”det värsta nog är över” gäller det att fortsätta bevaka och granska.
Det brukar ibland heta att de bästa texterna skrivs av krigskorrespondenter. Idag är vi alla krigskorrespondenter.
