Hjälp, det går åt helvete!

– TVn gör sig allt bredare och nu mäts bildrutan inte längre i tum, utan i kvadratmeter. Hemma-plasma-bio som täcker hela väggen. Samtidigt blir tidningarna mindre och mindre. Tala om kris för det tryckta mediet.

– Tänk på att det kinesiska ordet ”kris” är sammansatt både av tecknet för fara och tecknet för möjlighet. Den som längtar efter tryckta nyheter i storformat får klistra upp tidningen på bildrutan och läsa. Tredje generationens text-TV, du behöver inte ens bläddra med lilla tummen! Visst är det märkligt det här att allt liksom blir större och mindre på samma gång. Mer eller mindre, det är frågan. Den mediala ödesfrågan.

– Svaret är givet – less is more.

– Det är ju inte bara det att tabloid blir billigare, det känns också fånigt att vara broadsheet när alla andra krymper. Man står där i stora, bylsiga kläder som en kvinnlig friidrottare från 1974. Dom visade varken magen eller höftkammarna, vad löjligt det ser ut när man tittar på det i dag. Vad säger du?

– Ingenting. Jag behöver inte prata, jag är bara tidningens ansikte utåt. Vi måste bredda bevakningen, det finns fler kroppsdelar, vem vill vara tidningens armhåla? Vi ska locka nya läsargrupper genom den nya generationens avslöjande journalistik, det är när man berättar om sin menscykel. I vår strävan att underhålla så undanhåller vi inte läsaren någonting. En radiopersonlighet har redogjort för lyssnarna om sina månatliga blödningar och häromdagen läste jag en kvinnlig krönikör som ojade sig över sin försenade mens. Där ligger de kvinnliga programledarna i TV steget efter, jag menar när ska de VISA UPP sin mens?

– Över hela bildrutan. Blodplasma på hemmabion.

– Mensvärk, det är en sorts magkänsla. Det behövs i journalistiken.

– Vad ska man prata om ifall man inte har någon mens?

– Finns sånt som är ännu mer privat. Månadslönen.

– Nu är du lite snaskig, tycker jag.

– På en punkt ska vi i alla fall inte backa. Vi måste ha försörjningskrav på estländare, frilansjournalister och annat pack, de får se till att skaffa sig en lön som det går att försörja sig på och det är tamejfan deras eget ansvar. Inte arbetsgivarens.

– Vi ska göra det privata ännu mer offentligt. Saddam visade munnen, det var starka bilder. Fast det här med Irak har blivit så jobbigt. Önskar att man kunde rapportera nåt lugnande i stil med att ”en krisgrupp har skickats till platsen”. Då låter det mer ordnat, som att någon har koll på läget.

– Man kan ju säga att en krigsgrupp har skickats till platsen. Ockupationen är ett sätt att visa att man bryr sig. En väldig massa trupper gör att man kan andas ut, krigen sköts av Särskilt Utbildad Personal.

– Men vem ska bevaka det, när vi inte har råd att skicka dit några korrespondenter?

– Vi kan täcka omvärlden från redaktionen. Vi hyr in ett medium som får dra med händerna över en jordglob och känna in, lite försiktigt, var det har hänt nåt. Och VAD som har hänt. Det är tredje generationens grävande journalistik, ett medium som gräver i sitt inre efter sanningen. Då kan man bevaka allt från Mars ner till minsta lilla kvark, jättebilligt. Varför skulle ett medium räknas för mindre än medier?

– Är det förresten någon här som KAN kinesiska? I själva verket kanske det kinesiska ordet för kris skrivs så här ”hjälp det går åt helvete vad ska vi ta oss till?”