Hög tid för självanalys
Ärligt talat. Efterfrågas verkligen allt detta tyckande på nyhetsplats som går under namnet "analys"? Som dessutom ofta är så torftigt att man rodnar.
Just nu känns behovet större av en analys av den egna verksamheten, rutinerna och kulturen.
Jag tror att det finns ett uppdämt behov av att vända blicken inåt och närstudera vad det är vi själva håller på med och vad det är för bild av verkligheten vi producerar.
Min erfarenhet är att detta sker sällan och ytligt. Medan andra yrkesgrupper regelbundet avsätter tid för fortbildning och reflektion tycks vår kår sällan eller aldrig ha tid eller råd.
Det är märkligt i ett yrke där förutsättningarna är så goda. Vi skolas ju in i att kritiskt granska och inte ta för givet. Varför är det då så svårt att titta på vad vi själva gör och inte gör?
Att analysera sig själv är dessutom roligt, om än inte alltid smickrande för egot. När det gäller vidareförmedling av fördomar har de flesta av oss mycket hög kompetens. Jag har således frågat framgångsrika kvinnor – men inte män – hur de får ihop sina liv med barn och jobb och jag har kallat kvinnliga parlamentariker för riksdagsmän. Bara för att ta några pinsamma exempel.
Men när man väl slutat rodna över egna tillkortakommanden faller man inte i samma fällor igen och börjar dessutom lyssna med andra öron.
Som när jag för en tid sedan lyssnade på ett radioprogram om könskvotering i politiken. Plötsligt säger en kollega att ett parti som inte har varvade listor har valt detta för att man anser att "det är viktigare med kompetens än kön".
Woops, där satt kaffet i halsen. "Viktigare med kompetens än kön".
Det hade varit en sak om en företrädare för partiet i fråga sagt det. Men nu var det alltså journalisten.
Kanske hörde han inte själv vad han sa. Nämligen att könskvotering betyder att inkompetenta personer (läs kvinnor) kommer in. Eller så förstod han mycket väl och då är det ännu värre. Då behövs belägg, inte löst tyckande.
Fundera själva på hur många gånger ni hört/läst eller använt ordet sexarbetare i stället för prostituerad. Sexarbete och sexarbetare är ord som andas fritt val, självständighet, ja till och med entrepenörskap. Sex blir en vara som säljs till en sexköpare i någon sorts jämlik förhandling och som därför inte bör leda till vare sig dåligt samvete eller politiska åtgärder.
Varför och i vems intresse sker det här bytet av ord?
Med lite elementär (makt)analys på redaktionerna skulle mediebilden inte vara fullt så skev.
Snart släpps slutresultaten från den senaste globala mätningen av jämställdhetstillståndet i medierna. Förra gången, 2005, var 30 procent av intervjupersonerna i svenska medier kvinnor. Genomsnittet i världen låg då på 21 procent, nu har det stigit till 24. Det är en ökning, men inget att jubla över. Sedan 1995 har andelen kvinnliga intervjupersoner ökat från 17 till 24 procent. Det är faktiskt bara en halv procentenhet per år.
Det är ynkligt. Och det blir värre. Bryter man ner siffrorna visar det sig att ökningen framför allt skett genom att kvinnor oftare får svara på enkäter. Fortfarande är bara var femte expert kvinna och hälften av nyhetsartiklarna förstärker könsfördomarna i stället för att minska dem.
Förmodligen är de svenska siffrorna något bättre. Men långt ifrån så bra att de inte förtjänar en rejäl genomgång på varenda redaktion. Både de som redan mäter och de som (ännu) inte gör det.
Först när man vet hur det faktiskt ser ut går det att förändra.
