Höj blicken från den egna naveln
Navelskådande inom journalistiken är inte farligt så länge det bara drabbar journalister. Som i den här tidningen, till exempel. Vi kan stå i spegelsalen här hur länge vi vill.
Navelskådande inom journalistiken är inte farligt så länge det bara drabbar journalister. Som i den här tidningen, till exempel. Vi kan stå i spegelsalen här hur länge vi vill.
Men hur blir det när vi låter våra egna intressen styra vår allmänjournalistik?
Intresset ljuger ju aldrig. Det skarvar lite ibland kanske, men det finns där alltid. Journalistiken är ingen frizon – även om varje journalist av naturen bör vara en smula oppositionell.
Ett häpnadsväckande exempel på hur journalister låter personligt intresse styra bedömningen av vad som är allmänintressant är den pågående debatten om kulturministern och hennes ämbete. Politiken, dess innehåll och dess personer.
”Vi behöver nu äntligen en person som är kulturminister på heltid”, sa journalist efter journalist, kommentator efter kommentator, i samband med valet i höstas.
Och visst hade de rätt.
Saken är bara: den – vilket journalister och kommentatorer inte tycks ha en aning om – att behovet av en självständig minister för forskning och högre utbildning, som inte behöver slösa tid på kulturfrågor, förmodligen var ännu större.
Kulturen omfattade nämligen någonstans i storleksordningen 5 procent av det gamla kultur- och utbildningsdepartementets budget, om jag är rätt informerad.
Vem tror då att det huvudsakligen var kulturen som fick ta stryk av Leif Pagrotskys, eh, sociala inriktning på sitt arbete?
Mitt intryck är att han har delat tiden fifty/fifty ungefär. Jag tror således att den som frågar landets forskare, universitetslärare och studenter om de har saknat en kunnig och engagerad minister under Pagrotskys tid som chef för det gamla dubbeldepartementet kommer att ge än mer hjärtskärande svar än alla stackars eftersatta kulturarbetare.
Men skillnaden är att de kommer att uttrycka det på ett måttligare sätt. Och de kommer inte att ha tillgång till precis alla kanaler för att kommunicera det.
Alltså bidrar journalister – generellt sett lika kulturintresserade som utbildningskomplexfyllda – till att i tyngd jämställa den statssubventionerade kulturutövningen med den statsfinansierade forskningen och utbildningen.
Det är ett hejdlöst journalistiskt misstag som i dag leder till att vi stirrar oss blinda på Lena Adelsohn-Liljeroth, när vi i själva verket borde spänna ögonen i Lars Leijonborg.
Andra exempel påmassmedier samma fenomen:
Vi överbevakar massmedier. Vi är ju ofta intresserade av massmedier.
Vi överbevakar storstadsregionernas centrum. Vi bor ju ofta i storstadsregionernas centrum.
Vi överbevakar medelklassfrågor. Vi är ju ofta medelklass.
Vi överbevakar bostadsfrågor. Vi äger ju ofta våra bostäder.
Vi får väl ta oss en funderare på vad det är vi missar, mitt i navelskådandet.
kulturjournalist, Sydsvenskan
PS. Apropå politik: Resumé friades nyligen av PO efter att ha hävdat (inte bevisat!) att en wallraffande reporter skulle ha varit ihop med en partiombudsman under wallraffet. Är det ingen som tycker att vi som kolleger borde solidarisera oss väldigt mycket mer med den här reportern än vad vi har gjort?
Jag kan ha fel, men jag tycker att reportern mest av allt tycks vara ett offer för socialdemokratiskt spinn. Det kan därför vara bra att minnas att PO-beslutet bara rör Resumés publicering. Det ska inte förväxlas med någon sorts dom kring huruvida kritiken mot reporterns arbetssätt är relevant eller inte.
