”Houston, we have a problem”
När direktflyget Delhi-Stockholm landar på Arlanda ringlar sig kön lång till kontrollen för ”övriga pass”. På mindre än tolv timmar har jag färdats, från Leh högt upp i Himalaya, till Sigtuna i Stockholm.
Jag räknar till fyra EU-medborgare i den andra kön och spanar förgäves efter avmagrade ashram-gurus, foträta tanter, eller slicka businesstyper med svenska pass. Men nej, planet är fullt av indier – på väg till Sverige för att plugga, forska, arbeta – eller kanske bara semestra.
Världen har onekligen förändrats.
Bakom oss lämnar vi 41 miljoner människor som kämpar mot de översvämningar som monsunregnen innebär. Betydligt fler än vad som bor på ön Barbuda i Västindien. Indien är landet där 1,3 miljarder människor lever och som är en civilisation i sig, men där inget svensk medieföretag – kanske någonsin – haft en fast korrespondent.
När programmet Medierna nyligen frågade svenska redaktioner varför de prioriterar Texas och Florida framför Indien, Bangladesh och Nepal blev det förlägna svaret ”kulturell närhet”. ”Vi” förväntas alltså känna mer för Texas än för länder i Syd- och Sydostasien. Men hur stämmer detta med verkligheten? Och vilka är dessa ”vi” som i våra nästa liv kommer att återfödas som Texasbor?
Tsunamin 2004 tog svenska politiker med överraskning. Att det fanns ett Katrineholm längs de thailändska stränderna hade utrikesministern ingen aning om. I dag vet politiker och tjänstemän mer, men hos beslutsfattare inom medierna tycks insikten fortfarande saknas – trots att varenda Nisse i Hökarängen sannolikt inte tycker att det är konstigare att åka till Thailand än till Kanarieöarna.
Många medier verkar även ha missat att 2010-talets Nisse också heter Mubarik eller Tanja. Och att Mubarik och Tanja inte är så där jätteintresserade av Texas. Ja, troligtvis har fler svenskar de senaste åren besökt Erbil eller Hargeisa (varsågod och googla!) än Houston.
Men allt detta hindrar inte redaktionerna från att pumpa ut varenda liten detalj i det amerikanska politiska spelet. Tack vare de flamsande cheferna på Sveriges Radios USA-podd vet vi mer om Obamacare än om Premiepensionssystemet, mer om McCains cancer än om vår egen cancervård, mer om Arizona än om Finland. Och det tar aldrig stopp!
Sommaren i New York är mäktigt varm. Vi cyklar i hettan. Hemma i huset i Harlem påtar jag i trädgården och fixar med den krånglande värmepannan. Jag älskar att vara här och har inga problem att förstå många journalisters privata vurm för landet ”over there”. Men när vi låter våra egna favoritresmål styra nyhetsrapporteringen är vi farligt ute.
Världen av i dag är kanske mer svårbevakad än på mycket länge. Det går bättre än någonsin för det stora flertalet – men samtidigt minskar friheterna och hoten för ett globalt krig är större än på mycket länge. Att försöka förklara detta är en journalistisk utmaning som fler borde anta, i stället för att diskutera Steve Bannons orakade kinder.
När massmedieforskarna någon gång i framtiden granskar rapporteringen från den perioden vi befinner oss i nu kommer de sannolikt att konstatera att utrikesrapporteringen sällan varit så koncentrerad på USA som den är nu. Och detta trots att det inte är svårare att åka till Delhi än till Washington.
Så – tänker jag – kanske borde någon starta en ”resten av världen-podd” med allt från Norge till Nigeria. Jag tror nämligen att både Nisse, Tanja och Mubarik faktiskt vill veta något om den del av världen som råkar ligga utanför USA.
Men tills dess detta sker har vi ett problem med Houston, på riktigt.
P.S. Snart firar radions USA-podd sitt hundrade avsnitt. Kan man tänka sig något lämpligare än att ägna jubileums-programmet åt att diskutera om det enorma fokus som vi ser på USA i mediebevakningen verkligen är rimligt?
