Hur är det att vara Alex Schulman?
Det nya är att begåvade människor väljer att använda sin begåvning till pajasgrejer – fastän de inte måste. Alex Schulman på Aftonbladet är det självklara exemplet.
Vi har enorma kritikproblem inom svensk journalistik. Eftersom alla vi som håller på med det här har drag av Känslig Konstnär blir det ett eländigt tassande och gullande när vi ska göra journalistiken bättre.
Det finns människor som tar meningen ”jag saknade en faktaruta till din grej” som ett angrepp på sitt mänskliga fundament.
Det finns människor som avfärdar varje person som försiktigtvis invänder mot en ny skribent, en ny form eller ett nytt grepp som knarriga bakåtsträvare.
Det finns, inte minst, en del yngre kvinnor som avfärdar all kritik från medelålders män som irrelevant av genusorienterade skäl. Det finns förstås många exempel på tillfällen då den reaktionen är fullständigt rimlig – men risken finns nog att man andra gånger missar en del fina chanser att nå vassare resultat.
Vi behöver, sammanfattningsvis, bli bättre på att både berömma och ifrågasätta, och på att stå ut med konstruktiva och professionella synpunkter från kolleger. Det kan faktiskt inte sägas enklare – och med det sagt, skulle jag kunna få ägna några rader åt att ifrågasätta och till och med kritisera en någorlunda jämnårig man?
Okej:
Det nya är inte att enstaka medelmåttor lägger sin energi på att göra pajasgrejer. Det gjorde redan Tom Hjelte i sin gula overall, och att döma av den plats han har på mediescenen i dag (ingen alls) så var det väl just sådant som han klarade av.
Det nya är att begåvade människor väljer att använda sin begåvning till pajasgrejer – fastän de inte måste.
Alex Schulman på Aftonbladet är det självklara exemplet. Det är inte otroligt att han har ett slags talang för journalistik, eller åtminstone en förmåga att på endera viset ta sig fram. Denna talang och förmåga ägnar han nu till betydande del åt att skriva nedriga saker om andra människor. Som en romanfigur hos Michel Houellebecq, en journalistikens feel bad-representant där absolut inget har ett värde.
Jag blir otroligt nyfiken på honom. Vad kan det vara i uppväxt, miljö eller utbildning som får honom att välja den här vägen – när han nu sannolikt inte måste? Revolt mot mamma och pappa kan det ju inte vara. Då skulle han ha gjort det här redan för tio-femton år sedan.
Att han vill ha uppmärksamhet för vad han skriver räcker inte som förklaring. Det vill jag med, och säkert du som läser det här också. Det är grundläggande för alla som på endera viset håller på med journalistik. Det måste handla om något annat.
bryt
Tills jag begriper bättre är jag tvungen att tro att han är den där killen på sommarlägret för elvaåringar som ser till att säga den första elakheten om någon annan för att aldrig riskera att stå nederst i hackordningen. En person att vara rädd för. Jag var på sådana där läger ibland, och jag var aldrig den tuffa Alex-killen, varför jag planerar att gå åt sidan om jag ser honom på samma trottoar den närmsta tiden.
Och när jag går där på trottoaren får jag väl fortsätta att undra. Hur är det, egentligen, att vara Alex Schulman? Vad händer med en som människa om man konsekvent utsätter andra för hårdheter av alla slag, och sedan själv får ta lika mycket stryk i öppna blogg- och krönikekommentarer? Hur känns det till sist, om man som Margret Atladottir, Viggo Cavling, Linda Skugge och Alex Schulman ständigt får höra elakheter om vad man gör, säger och tycker? Någonstans måste det ju kosta.
Plötsligt förbyts min kritiska undran mot ett slags sympati. Men jag misstänker att den inte efterfrågas.
