Hur blir brott mysiga godbitar i TV-soffan?
Grovt narkotikabrott är inget som direktkvalificerar till en mysig stund i TVs intervjusoffa. Såvida man inte är svensk, blond och har åkt fast i tredje världen. Vad är det som kittlar så dant, i historien om en ung man med dubbeldiagnos (psykiskt sjuk missbrukare) som arresteras på flygplatsen i La Paz med kokain för flera miljoner i väskan? Eller som Stina Dabrowski Lundberg uttryckte det i sitt intervjuprogram, ”han kom lite på sniskan”.
Grovt narkotikabrott är inget som direktkvalificerar till en mysig stund i TVs intervjusoffa. Såvida man inte är svensk, blond och har åkt fast i tredje världen. Vad är det som kittlar så dant, i historien om en ung man med dubbeldiagnos (psykiskt sjuk missbrukare) som arresteras på flygplatsen i La Paz med kokain för flera miljoner i väskan? Eller som Stina Dabrowski Lundberg uttryckte det i sitt intervjuprogram, ”han kom lite på sniskan”. Nyligen utkom boken El choco som lär betyda den blonde (på vilket språk?), om narkotikasmugglaren från västkusten som tillbringade ett par år i San Pedro-fängelset i Bolivia.
Tidningar som har skrivit om fallet, har kallat fängelset för ”ökänt”, i Svenska Dagbladet beskrivs det som ”ett av världens värsta fängelser”, som om det fanns en rankinglista. För att det ska bli en riktigt bra story räcker det inte med att bagatellisera svenskens brott, de dåliga förhållandena i San Pedro-fängelset måste förstärkas långt bortom sanningens gränser. Vem skulle vilja höra historien om en fängelsevistelse som mest var fruktansvärt trist och enahanda?
Det går inte att beskriva utländska medborgare i ett svenskt fängelse på samma kittlande vis. Vi fnisspratar inte om förhållandena på Tidaholmsanstalten. Visst, man kan leka med tanken: en colombian eller en iranier fastnar i tullen på Arlanda med några kilo vitt pulver i väskan. I medierna kommer hans brott att bagatelliseras. Någon skriver en bok om hans öde, sedan blir det TV och ett par intervjuer och han presenteras som en i grunden hygglig typ som råkat komma lite snett i livet. En soffkriminell kille.
Fast jag tror att det vore omöjligt att be honom sitta i TV och dra den där historien om hur han blev vittne till när en svensk fånge hade ihjäl sin fru. Bara för att vi som åhörare skulle få förfasa oss över hur en svensk kvinna blir mördad med en borrmaskin, iiiihhh, på riktigt! Sådant kan bara bli en mysrysig konversationsgodbit om det har hänt på andra sidan jordklotet och det inte är några svenskar inblandade. Då kan fängelsevistelsen i journalistisk tappning bli motsvarigheten till en bildningsroman. Ung man begår lagbrott, mognar och finner kärleken. I bakgrunden sjunger Evert Taube om en ung sjöman som for vida ifrån hamn till hamn eller ”Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott”.
Det är tidstypiskt att den unge mannen nu vill ”gå ut i skolorna” och berätta sin historia. Jo, man skulle önska att fler tänkte som han. Varför drivs inte Svenska Akademins ledamöter av ett starkt behov att ge sig ut bland landets skolelever? Kunde inte ledningen för P1 tycka att det var superangeläget att gå ut i skolorna och berätta för de unga om vilken fantastisk radiokanal som finns?
Den som är intresserad av förhållanden i fängelser utomlands, rekommenderas att läsa om Kiran Bedi. Hon tog över ledningen för Tiharfängelset i New Delhi, en högsäkerhetsanstalt med tre gånger så många fångar som det egentligen fanns plats för. Det tog henne mindre än ett år att förvandla stället till ”ett humant fängelse” enligt London Times. Kiran Bedi är en av de kvinnor som snabbporträtteras i boken Adventure Divas av Holly Morris, en amerikansk journalist som i sällskap med sin mamma och andra, mestadels kvinnliga medarbetare, gav sig ut att göra journalistik om kvinnor som förändrar världen.
Inget att rysa över i en intervjusoffa. Men väldigt inspirerande.
frilansjournalist
