Hur burkhan blev högsta mode

Det har gått ett år sedan 11 september. Många ord och fraser har vi lärt oss sedan CNN körde vinjetten ”America under attack” och Expressen ”Attacken mot USA”. Orden blir till slogans som låter slagkraftiga och används sedan flitigt för att förhöja dramaturgin. ”Kriget mot terrorismen” pågår just nu och kanske många år framöver, precis som Bush lovade att det skulle göra.

Men i kriget om opinionen behövs tyngre symboler än ord. Det är där de afghanska kvinnorna kommer in.

bryt

Ända sedan talibanerna dök upp på den afghanska krigsarenan 1994, och inte minst sedan de intog Kabul 1996, har människorättsorganisationer och kvinnogrupper skrikit sig hesa om bristen på grundläggande rättigheter för kvinnor i Afghanistan. Och visst fördömdes kvinnoförtrycket av omvärlden, tidningarna rapporterar om stängda flickskolor och slöjtvång, men snart flyttar artiklarna från nyhetsplats till kultursidorna och kolumnerna.

”Kriget mot kvinnoförtrycket” har dock aldrig blivit ett begrepp. Ingen president i min TV säger ”Var helst det sticker upp sitt fula nylle ska det utrotas. Vi ska följa det ned i jordkulorna och utrota det”. Och så sent som 2001 ansågs inte ens heller detta kvinnoförtryck vara tillräckligt skäl för en afghansk kvinna att få asyl i Sverige. Att vara utsatt för förföljelse på grund av sitt kön är fortfarande inte ett självklart asylskäl.

bryt

I mars 2001 blev dock talibanerna stornyheten i världen. De skulle skjuta sönder gamla buddhastatyer. Världen rasar, pressen är upprörd, Aftonbladet ordnar omröstning på nätet. En och annan feminist påpekar att de bryr sig mer om kvinnor än buddhor, men de får inget stort genomslag.

Det är efter den 11 september som de afghanska kvinnorna får sitt riktiga genomslag i medierna. Plötsligt är de burkhaklädda damerna högsta modet. De får visserligen inte alltid själva komma till tals i artiklarna, men bilderna av dem i gallerförsedda klädedräkter blir symbolen för talibanernas förtryck och ibland för muslimsk kvinnosyn i allmänhet. Och nu bryr sig plötsligt alla om Afghanistans kvinnor. De flyttas från kulturen till nyhetsplats igen.

bryt

Laura Bush håller ett tal till nationen, med anledning av kvinnors brist på rättigheter i Afghanistan. Det är unikt att presidentens hustru håller tal till nationen och därmed världen, men den europeiska opinionen är tveksam till krig. Sedan håller Cherie Blair ett likadant upprop i England. Ni hajar va, presidentens och premiärministerns brudar snackar till andra brudar, för världens brudar gillar ju inte krig, va. Kriget mot Usama, blir kriget mot talibanerna, blir kriget mot terrorismen, blir kriget FÖR kvinnorna.

Och den som ifrågasätter kriget och bombningarna anses nu vara EMOT kvinnorna. Med tanke på att dessa ibland är desamma, som för ett år sedan var FÖR kvinnorna, blir det hela mycket komplicerat. För de som förut inte verkat fundera så mycket över kvinnorna, blir nu mycket arga på alla som inte är FÖR kriget och därför EMOT kvinnorna.

bryt

Så faller Kabul. Kvinnor kan arbeta, men få gör det. Burkhan är kvar, världen förändras inte över en natt eller av ett krig. Det enda som är säkert är att de afghanska kvinnorna redan håller på att försvinna ut ur medierna. De dansade i spalterna det år de behövdes.

Håll ögonen på Irak nu. Snart kommer kurderna att dyka upp. Fruktansvärda bilder från byn där kurder gasades ihjäl börjar åter ta plats i TV-rutan, efter några års frånvaro. Kurderna kommer att bli Iraks svar på Afghanistans kvinnor.

För den förtrycktes rätt är bara värd att strida för när propagandan behöver dem. Av en ren slump, givetvis, är det också då de är en riktigt het nyhet.

Antal träffar i Presstext på söksträngen ”kvinnor och taliban* och Afghanistan” under 9 år fram till 11 september 2001: 139.

Antal träffar på ett år, efter 11 september och framåt: 262.

Ira Mallik