Hur mycket får man ljuga i ett citat?
Är det någon som längre upprörs över citatrubrikerna på debattsidan i Dagens Nyheter?
Det förekom en lång och lågintensiv diskussion om detta för en tid sedan. Ena lägret menade att citat är heliga. Det som står mellan citattecken ska vara ordagrant. Andra lägret menade att en rubrik är ett specialfall, det går fint att skriva fritt. Citattecknen signalerar bara att någon har en åsikt.
I torsdags, den 15 december, skrev socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) på DN-debatt om bidragsbrott. Rubriken var "Enklare regler kan minska det allvarliga bidragsfusket". Om vi först bortser från citattecknen är rubriken helt okej. Orden "det allvarliga" är nog ditstoppade för att fylla två rader, och i övrigt stämmer innehållet med vad som sedan förmedlas i debattinlägget. Kanske blir en del läsare lite besvikna, eftersom debattartikeln till största delen handlar om uppsåtliga brott. Folk som till exempel skenseparerar, arbetar trots sjukersättning eller fejkar funktionsnedsättning. Men de sista tre styckena (av 17) handlar om oavsiktliga utbetalningar på grund av krångliga regler, och alltså talar rubriken sanning.
Men nu står där alltså citattecken. Hur mycket får man ljuga i ett citat? I fallet med Ulf Kristerssons text på DN Debatt ljugs det om man tror att citatet i rubriken är bokstavstroget. Ingenstans i texten återfinns den exakta ordalydelsen. Att just det allvarliga bidragsfusket minskar om reglerna blir enklare är en slutsats man kan dra av artikeln, men det står inte uttryckligen. Det ljugs också om man tycker att rubriken ska beskriva huvuddelen av artikeln (just nu har rubriken täckning i 17 procent av textmassan). Men för dem som tycker att det räcker om rubriken berättar något relevant och viktigt ur texten, så är rubriken helt sann. Den har täckning.
Jag påmindes om dessa citat när vi på redaktionen diskuterade citat i en avhandling. En forskare hade intervjuat lärare och citerat dem mer ordagrant än vanligt. Det var inte rena transkriptioner, för sådana är oläsliga. I en avskrift av någon som talar är det fullt med hummanden, svalda ord och grammatiska krumbukter. De har sitt värde, men mest för språkliga analyser. Innehållet i vad som sägs går lätt förlorat. I avhandlingen var de värsta talspråkliga maneren rensade, men det var ändå mer talspråkligt än ett citat i en normal tidningstext. Det var läsligt, men inte vackert
När vi nu citerade citaten valde vi att vara trogna avhandlingen och skriva precis som det stod. Vi gjorde det eftersom vi tyckte att citattecken i löptexten signalerade att det var just bokstavstrogna citat. Och då går det inte att redigera dem. Det är alltså ett helt annat antagande om citattecknets betydelse än den som DN gör i sina debattrubriker.
Både vårt sätt att citera och DNs rubrikpraxis bygger på antaganden om vad läsaren förstår. Vi sätter stor tilltro till deras förmåga. Och det med rätta, för läsare är smarta. Men det krävs nästintill tankeläsning för att förstå hur många signaler som kan ligga bakom ett litet citattecken.
