Husby och ”bilden av Sverige”
När upploppen startade i Husby skrev Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri att händelserna inte kommer att påverka ”bilden av Stockholm”. Men om motsvarade hade skett i en stadsdel i Malmö skulle bilden av Malmö genast påverkats.
Det är inte svårt att hålla med henne. Mediebilden av Malmö är ofta endimensionell medan Stockholm – i svenska medier – får vara en stad med många sidor. Samtidigt är det ju så att den traditionella mediebilden av Stockholm sällan innefattar de stadsdelar och kranskommuner som ligger utanför den gamla stadsgränsen, ”utanför tullarna”. Nu har det delvis ändrats – om man tittar på Sverige utifrån.
För när upploppen fortsatte runt om Stockholm började utländska medier att bevaka händelserna. Jag var en av många svenska journalister som blev uppringd av en reporter från ett annat land, i mitt fall var det en italiensk radiostation som ville ha en analys av vad som händer. Plötsligt ställdes jag inför frågor om Sverige.
Sverige var enligt den italienske reportern inte ett land där man förväntar sig upplopp. Bilden av Sverige är inte sådan. Han vill att jag ska förklara vad det är som händer och varför, vilka de är som revolterar och mot vad. Och varför i Sverige. Hur kan det ske – hos er?
Plötsligt känner jag som Rakel Chukri. Jag vill inte och kan inte beskriva Sverige med utgångspunkt i vad som sker i Husby. Jag tänker som hon att jag inte jobbar på en reklambyrå med uppdrag att förmedla en bild av mitt land.
Jag jämför med London och Paris. Men reportern gillar inte jämförelsen, Stockholm och Sverige ska inte vara som London och Paris, där ska inga ungdomar revoltera. Jag tvekar om jag ska berätta om Kungsträdgårdskravallerna 1987, och avstår. Berättar i stället att den utlösande faktorn var att en man dödades av polis och får frågan om mannen var invandrare. Det är en fråga jag inte kan svara på, jag har faktiskt ingen aning om hans etnicitet, svarar jag.
När jag googlar finner jag många internationella rapporter om oroligheterna. Nästan alla beskriver problemen som att de har en etnisk dimension. I USA Today kan jag läsa att Sverige på senare tid börjat ifrågasätta invandringen. Brittiska The Guardian säger att Sverige nu är i chock.
Den franska nyhetsbyrån AFP skriver: "Upploppen, som skakat bilden av ett fredligt och jämlikt Sverige, har startat en debatt om integrationen av landets invandrare, som utgör runt 15 procent av befolkningen".
Amerikanska radiostationen NPR har rubriken ”Riots In Sweden. That's Right. Sweden”. Reporterns chock att höra att något sådant kan ske i Sverige uttrycks även här genom att berätta att ”Sverige är i chock”.
NBC skriver: “Sweden's happy, generous image challenged by four-day riot.”
Intresset för vad som händer i Stockholm bygger på att det sticker ut, det är något som, enligt bilden, inte ska eller bör ske i det trygga Sverige. Rapporterna handlar inte så mycket om vad som händer, utan om hur detta påverkar ”bilden av Sverige”.
Vi stockholmare får nu uppleva hur det känns att beskrivas utifrån. Av någon som har bestämt sig för hur ingressen ska formuleras redan innan vi intervjuas. Ungefär på samma sätt som Rakel Chukri beskriver hur Stockholmsreportrar gör ett nedslag i Malmö och sedan ger en bild av staden.
För visst känns det konstigt när Sverige beskrivs med utgångspunkt i det som händer i Husby. Jag tänker att jag nog själv gjort detsamma många gånger, när jag besökt en mindre plats eller ett mindre bevakat land. För det fungerar inte alltid åt andra hållet. När den som kommer från en mindre plats besöker en större plats går det inte att generalisera på samma sätt.
Men med det sagt, jag skulle nog vara ännu mer frustrerad om jag var en indisk journalist som upplevt hur världens näst folkrikaste nation har blivit Landet där det begås ständiga gruppvåldtäkter.
