I en global nyhetsvärld krävs större ansvar
Den globala nyhetsförmedlingen ställer nya etiska krav på medierna. Förr var det självklart att man kunde visa upp offer för krig, naturkatastrofer och olyckor som inträffat långt bort. De tog ju ingen skada, skulle aldrig få veta att de varit i tidningen.
Så är det inte i dag. Ett krigsoffer i Syrien kan ha en moster i Södertälje eller en bror i Örebro. Och nätet sprider information till varje hörn av världen.
I höstas utsattes ett reportage av frilansjournalisten Magda Gad i Läkartidningen för kritik på det här temat. Hon och fotografen Niclas Hammarström hade varit på Panzisjukhuset i Kongo, där man försöker hjälpa kvinnor som fått sina underliv söndertrasade i samband med våldtäkter.
Det kontroversiella i Magda Gads text var att hon lät fyra kvinnor träda fram med namn och bild med sina berättelser. Chockerande i sin nakenhet och detaljrikedom.
Kritiken gick ut på att exponeringen ökade faran för kvinnorna i Kongo. Främst nätpubliceringen. Hade Magda Gad och Niclas Hammarström bara klampat in på sjukhuset och samlat ihop sitt material och sedan hängt ut dem?
– Så var det inte, säger Magda Gad när vi träffas för en lunch ett halvår efter publiceringen. Vi hade förvarnat, sökt tillstånd och det var inte vi som valde ut kvinnorna. Det fick vi hjälp med av sjukhuspersonalen, som även satt med under samtliga intervjuer och fotograferingar. Och varje kvinna informerades noggrant om vad som skulle ske med bilderna och deras berättelser.
Men förstod de verkligen riskerna?
– Det finns inga belägg för att liknande publiceringar medfört några som helst problem för kvinnorna. Dessutom tycker jag att det är en överlägsen västerländsk hållning, att de inte förstår sitt eget bästa. De förstod – och de ville berätta för världen vad de varit med om.
I dag menar Magda Gad att det hade varit bra om kvinnornas namn inte kommit med i nätpubliceringen. Namn är sökbara. Men annars ångrar hon ingenting.
Gör Läkartidningen det?
Pär Gunnarsson har tillträtt som utgivare efter publiceringen, men har ändå haft anledning att fundera över den.
– Det är ett oerhört omskakande reportage. Bland det värsta jag läst. I normala fall värjer jag mig mot en alltför försiktig linje när det gäller namnpublicering. I det här fallet tycker jag att debatten efteråt visar att det kan ha funnits risk för att kvinnorna skulle råka illa ut på grund av exponeringen. Då måste man vara extra försiktig.
När kritiken kom anonymiserades därför kvinnorna på tidningens nätsida.
Till det kommer ett ovanligt beslut av Pär Gunnarsson.
Samma eftermiddag vi träffas på tidningens redaktion i slutet av mars, håller en redigerare på att ta bort namn och bilder ur den PDF av numret, som alltid ligger tillgänglig på hemsidan. En PDF som ska vara identisk med den tryckta upplagan. Så blir det inte den här gången.
