I framtiden är reportern en robot
Det händer ofta när vi äter lunch. Vi pratar en liten stund och sedan tystnar vi, kring bordet och också en aning i vår yrkesutövning. Vi byter ämne ganska snabbt för det oroar och är nästan svårt att förstå. Vi pratar om näthatet.
Den här gången kommer jag inte att skriva så mycket mer om näthatet men jag tänker på hur det kommer att bli i framtiden. Kanske stämmer det att tekniken löser allt. Att det som så många upplever som ett problem löser sig genom nätverkssamhällets innovationskraft i gemenskap.
Visst pratar vi på ett relativt ytligt vis om hur tekniken påverkar oss människor. Om hur vi facebookar och twittrar i TV-soffan samtidigt som vi tittar på en realityserie om familjer som flyttar ut på landet för att finna ro från storstadens höga puls. Vi tittar och ler lite åt det söta i att små barn försöker dra med fingret på TV-skärmen.
Men det är inte så ofta vi sätter in utvecklingen i en större kontext. Att vi blickar tillbaka för att förstå samtiden och se in i framtiden. Jag tänker på det där som kallas mänskligheten, det som gör oss till människor. Människan som social varelse och hur vi samspelar med varandra.
Årets genombrott på föreläsarmarknaden heter Stefan Hyttfors. En fantastisk person som tar åhörarna med storm. Han beskriver entusiastiskt om hur tekniken medför att globala företag som skövlar skog och transporterar mat över jordklotet går i graven när vi börjar odla mat på höjden i stället för på ytan genom spiralbanor i stora glasbollar liknande Globen. Om hur artistmonogram gör braksuccé på musikscenen i Japan med publiken som låtskrivare och alla kan vara stjärnor för en kväll. Om hur vi kommer att kunna bo i en världsdel och jobba i en annan. Vi kommer åka i pipelines i en fart som är osannolik att förstå.
Alla skrattar lite tillbakalutande när han far fram på scenen men är det inte så, vem kunde tro för 50 år sedan att det skulle finnas flera miljarder mobilabonnemang i dag? Vem trodde på livenyhetssändningar i smartphones då fortfarande styltig nyhetsuppläsare i den svartvita TVn var det enda valet?
Häromdagen hörde jag om hur människor som föds i i-världen i dag bara har en sak kvar att uppnå på Maslows behovstrappa; att förverkliga sig själva. Tänk på vad som händer när vi står på toppen av trappan med Googles internetlins på ena ögat.
Den nämnde talaren berättade för mig att han inte är en stor mediekonsument. Tvärtom. Han varken ser eller lyssnar på TV eller nyhetsprogram. Det stör honom i hans nyfikenhet att tänka utanför ramarna. Kanske är det det som vi måste göra. Tänka nytt, tänka på tvären för att finna innovativa lösningar på exempelvis näthat och utanförskap. Tänk om en redaktion skulle anamma Googles 20 procent-kultur, att en gång i veckan låta medarbetarna göra vad de vill för att låta kreativiteten flöda. Se hur vi lägger oss i ett bollhav och klurar på hur vi kan utveckla journalistiken i nya banor. Vad vi behöver belysa och skapa för att bidra till minskade motsättningar och hat.
I framtiden finns redaktioner i molnet där timmens virituella löp röstats fram av olika grupper, där du själv väljer vilken grupps preferenser som passar dina. I framtiden är reportern en robot som skannar av om den intervjuade försöker dölja något eller talar osanning. I framtiden har vi funnit tekniska lösningar som skapar förutsättningar för att människor inte behöver känna rädsla eller tystna i sin yrkesutövning. Kanske, kanske inte. I går låg jag i bollhavet.
Maria Bjaring
